Friluftsliv mot psykisk ohälsa

Stavros med hjälp av samarbete och tillit försöker nå tennisbollen.

Bromölla
I det arbete jag befinner mig i möter jag ungdomar varje arbetskväll. Varje kväll ser jag också ungdomar sitta allt mer med mobilerna. Ansiktet neråt och kompisen bredvid som gör likadant.
Någonstans glömmer många bort att titta på den andre, lyssna på den andre och framförallt tala till den andre. Man väljer att skriva ett sms eller skicka en snapchat som även är skönt för att slippa fysisk närvaro och face to face kontakt. Eller är det?

Är näthat ett ord som många förstår? Är näthat, stress hos ungdomar och ångest hos många något som många tänker på? Jag vill skriva ja men samtidigt nej enbart i syfte för att väcka frågor och samtal kring ämnena.
Under flera veckors tid har jag observerat det som hos oss i Bromölla skett och sker. Ungdomar verkar stressade, de verkar ha en ångest om att man måste ha det nyaste, måste vara bäst och måste finnas på alla sociala medier. Jag upplever att stämningen i många samtal med ungdomar är snabba. Saker och ting skall gå snabbt och man måste alltid vinna annars väljer många att inte delta. Man deltar också gärna med de man känner eller följer på instagram istället för andra man inte sett innan. På sociala medier.
Många frågor dyker upp under konversationer. Vad heter du på snapchat? Har du köpt den på wish? Varför följer du inte mig tillbaks på instagram? Har du inte sminkat dig idag?
Jag ser en liten värld där man måste prestera, måste visa sig, måste följa alla och ha allt OCH samtidigt som detta sköta allt man har i skolan där lärare och andra kanske inte ser allt näthat och all övrig kommunikation som sker via sociala medier.
Majoriteten ungdomar är stressade, känner ångest och vill gärna kunna vara och kunna prata med varandra utan att omvärlden skall påverka vårt varande och kanske hur vi ser ut.

Miguel uttrycker sina känslor i den regniga skogen.

Jag kom på en idé att till mitt projektarbete under fritidsledarutbildningen på Jämshögs Folkhögskola testa ett pilotprojekt som handlar om just att vara. Att få känna sig delaktig. Att få uppleva den miljö vi är skapta för att verka i. Att här få samtala med varandra face to face. En miljö där vi samtalar MED varandra och LYSSNAR på varandra, TITTAR på varandra och inte dömer. Inte heller känner någon rädsla för att andra skalla döma ens utseende eller det man gör.
Vi lär oss av varandra och tillsammans.
Varför använder vi de stigar och naturmiljöer så lite när de är så nära? Bromölla har fantastisk miljö kring sig och allt i närheten. Vackra naturstigar, avkopplande platser kring vatten där det finns tillgänglighet för grillning, gemenskap, naturvistelse. Att bara få vara.
I ”enbart” 28 timmar tillbringade jag tillsammans med fyra ungdomar från Bromölla vars bakgrunder är olika, olika åldrar, olika behov, olika viljor, utseende, känslor och vetskap och erfarenhet om begrepp som stress. Vi tillsammans med mig som ledare gav oss ut bara en mil från centrala Bromölla med cykel längs skogsväg och stig för att nå den maximala friluftslivskänslan.
Väl på plats befann vi i skogsnära miljö där övernattning skedde i stuga.
För att inte tala om första dagen går jag direkt in på ämnen eller moment som genomfördes dag två innan det bar sig av hemåt.
De fick lära sig elda på olika sett, elda i regn, sätta upp presenning och tält i skogen, göra samarbetsövningar, knopar, allemansrätten, att lyssna på varandra och ta hjälp utav varandra, snacka med varandra, veta att om ingen eld kommer blir det ingen lunch och då krävs det samarbete.

Det fanns stunder vid en varm brasa som skapade en miljö där man inte tar saker för givet eller måste ha det bästa och senaste. Man behövde bara en liten eld för att göra käk och för att värma sig vid där det också skapas de mest intressanta samtalsämnena och den mest trevliga sammanhållningen.
Att vandra ute i skogsmark gjorde så mycket. Att få göra en sådan simpel sak som att sätta upp tält tillsammans gör så mycket. Att få kämpa tillsammans för att få upp eld och sedan sitta och bara vara vid elden och lyssna på blåsten och fåglarna i skogen gjorde så mycket.
Responsen var att man glömde mobilen, man glömde mycket som sker runt omkring och att det var så skönt att bara få vara och kunna vara tillsammans. Snacka med varandra, ta hjälp av varandra och ha roligt. Glömma skolan för en stund och det som sker i ”staden” som en av dem uttryckte.
Detta är friluftsliv, vi bör ta vara på den och tänka på dess egenskaper i relation till det stress och elände som sker idag.

Text & Bild: Diosmar Jardinez Cuervo