Torpet under Vidriksbergs Gård uppfört under 1800-talet Grödby 25:57

Bromölla/Valje
Huset på bilden har varit mitt föräldrahem sedan en novemberdag 1930. Det var också min mors Augusta Alfridas föräldrahem och här levde hon fram till sin död 1968.
Hennes far, min morfar hette Peter Jonasson, bördig från Blekinge, min mormor Sissa Jonasson f. Nilsson hade med sina föräldrar bott i mitt föräldrahem. En brusten blindtarm tog hennes liv vid 51 års ålder.
Min farfar var skomakaren Ola Persson från Grödby f. 1849, d. 1928. Min farmor hette Johanna, också hon från Grödby f. 1851, d. 1939. Båda uppnådde en aktningsvärd ålder och då skall beaktas att min farmor födde tretton barn. Jag har många gånger tänkt, hur orkade man, det fanns ju inga bekvämligheter överhuvudtaget på den tiden.
Min far Per Sigfrid Olsson f. 1887, d. 1961 kom från Grödby och var vad man på den tiden kallade torpare. På åkertegarna som omfattade marken där sedermera bl.a. Valje ålderdomshem byggdes kring 1960, odlades betor, olika sädesslag, potatis men också olika sorters grönsaker.
En ko och kalv, grisar och höns bidrog till viss del av självförsörjningen. Far var också byns skomakare, vilket förstärkte hushållskassan. Som sagts, arrenderade far och mor torpet som låg under Vidriksbergs Gård. En del av arrendeavgiften innebar att dagsverken skulle utföras på gården. Det var bl.a. vid potatissättningen, sädesskörden samt vid bet upptagningen, arbeten som utfördes med kroppskrafter, särskilt tungt var bet upptagningen som dessutom gjordes under ruggiga höstdagar.
Efter ett idogt sparande kunde mina föräldrar köpa loss torpet, en av deras lyckligaste dagar tror jag. Valje var på den tiden ett omtyckt sommarviste och under flera somrar hyrde mor ut rum till gäster (Villeboarna) från såväl Kristianstad som Malmö.
Nya bekantskaper uppstod och en social samvaro frodades vid middags- och kaffeborden. Min barndom präglades av dåtidens begränsade möjligheter till aktiviteter. Somrarna som var ”bättre förr” tillbringade jag tillsammans med mina lekkamrater i Valjevikens ljumma badvatten och på vintrarna var det spark och skridskor som gällde.
Ett bestående minne är när jag tog tåget till Kristianstad för att hälsa på min faster Fanny och farbror Alex. Med mig hem hade jag ny kappa och skor som dom hjälpt mig med.
Jularna firades ofta hemma. Julafton inleddes med att vi besökte julbönen i Sölvesborgs kyrka, dit vi tog oss gående eller med spark om den möjligheten fanns. Juldagarna hade vi kalas eller var bortbjudna till grannarna.
Min skolgång började i Valje skola, där jag gick första och andra klass. Tredje till sjätte gick jag i Grödby skola, dit jag tog mig på cykel och på vintrarna hände det flera gånger att jag tog skidorna. Oj vad jag trivdes i skolan! Slöjd älskade jag och fick också en premie på fyra kronor och en handarbetsbok. Oj, vad lycklig jag blev. Disciplinen var sträng och det var tyst under lektionerna. Fröken Hagelberg minns jag som snäll och läraren Åhfeldt höll ordning på pojkarna.
När jag växte upp var det inte allom givit att få studera vidare, men min lärarinna från småskolan Martha Ljunggren ordnade så att jag kom in på Sölvesborgs Realskola. Här gick jag fyra terminer med egna betalda skolböcker och fortsatte sen två år på Handelsskolan i Kristianstad, dit jag tog mig med tåg.
Nu steg jag ut i livet. Ungdomsårens nöjen bestod av biobesök och mina första danssteg togs så klart på Valje Nöje. Tjuvtränat hade man ju gjort förstås, hemma eller hos någon kamrat.
Mitt första arbete var på Kristianstads Sparbank. Lönen kommer jag inte ihåg men den räckte till tågbiljetten, men lite blev nog över.
Därefter arbetade jag under två års tid på Borgholms Sparbank på Öland. Under min sista vecka där träffade jag min blivande man. Flyttade därefter över till fastlandet och började på Skandinaviska Banken i Trelleborg (idag SEB) för att 1951 flytta till bankens kontor i Dalby, där jag var kvar fram till min pensionering. Ivar, som jag träffade på Öland var elektriker, fick arbete på en av ortens firmor och här har vi sedan levt våra liv. Mina föräldrar sover sin eviga sömn sedan många år på Ivetofta kyrkogård, men mitt föräldrahem har jag kvar, och när jag ser släktens nya generationer leka kring torpet, drömmer jag mig tillbaka till min egen lyckliga barndomstid i Valje.

Inga Melin 2009
Ivetofta Hembygdsförening årsskrift 2009