Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad.
Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren. När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken.
Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen ingen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på att Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen.
Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköterskedräkten Ratched och de andra sköterskorna bär, vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation.
Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det är riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge. Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser.
Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset. Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.
Text: Paul Karlsson
