Familjen Creed (Jason Clarke, Amy Seimetz, Jeté Laurence, Hugo Lavoie) samlade runt middagsbordet. Foto: Kerry Hayes, Paramount Pictures
Efter att ha flyttat från Boston till Maines landsort med sin fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn, hittar Dr. Louis Creed (Jason Clarke) en mystisk djurkyrkogård, gömd långt inne i skogen nära familjens nya hem.
När en ofattbar tragedi inträffar, vänder sig Louis i sin förtvivlan till sin ovanlige granne, Jud Crandall (John Lithgow), och sätter därmed igång en livsfarlig kedjereaktion som släpper en oändlig ondska fri, med fruktansvärda konsekvenser.
För att förbereda mig inför denna nya filmatiseringen av Stephen Kings skräckfyllda historia så såg jag om originalet ifrån 1989 och jag läste om romanen ifrån 1983. Detta för att kunna analysera vad som kunde göras om och göras rätt. I den första filmatiseringen fanns en del minnesvärda scener som tex Rachels läskiga syster Zelda och det snälla spöket Victor Pascow som jag vid på tok för ung ålder inte förstod att var ett snällt spöke. När jag inte hade läst boken så tyckte jag att det var en allmänt läskig film. Allt förändrades när boken var läst en andra gång. Då började jag att lägga märke till detaljer som var fel. Små händelser som hoppades över. Skeenden som kastades om och gjorde helheten till en ofullständig Stephen King historia.
Det är just de små detaljerna, miljöerna och hur karaktärerna målas upp som ger Stephen King hans signum. Familjen som det handlar om flyr bort ifrån något för att möta något värre. Att mista familjemedlemmar är det värsta som kan hända är den grundläggande skräck som skildras. Och borta i skogen bakom huset finns en kyrkogård byggd av indianer som lurar på en förbannelse. Förbannelsen drivs av en demon eller ett skogsväsen som heter Wendigo. Detta får man små hintar om i filmen ifrån 1989. Men inte tillräckligt tycker jag. Och i nyversionen så får de med fragment av det läskiga. Rachels syster ser mycket läskig ut. Victor Pascow är med och blöder mer än förra gången. Wendigo får man till och med se en bild på. Men den där demonens förflutna fördjupas det inte mycket i.
Den största radikala förändringen som har gjorts är att den äldre dottern Ellie blir överkörd istället för 5-åringen Gage. Det är en stor oförlåtlig twist som man var tvungen att köpa och historien påverkades mycket av detta. Det känns som att historien rusar på för snabbt utan att våga stanna upp och förklara varför karaktärerna gör som de gör. En del annat ifrån boken som inte kom med förra gången finns med. Men när det börjar närma sig slutet av filmen så blir handlingen mer dum och komisk än skrämmande.
När man lämnar biosalongen så sitter man som ett frågetecken och har frågor obesvarade. Filmen “Pet Sematary” kan rekommenderas om man är sugen på en skräckis som inte bokstavligt följer sin litterära förlaga och är sämre än sin första filmatisering. Men läskigt blir det då och då. Själva kyrkgården och dess miljö är i alla fall kusligt skildrad och skådisarna gör det bästa de kan av sina ytligt skildrade roller. En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Pet Sematary”.
Text: Paul Karlsson
Foto: Kerry Hayes, Paramount Pictures
Föregående artikelDans för funktionshindrade
Nästa artikelBelgisk pianoduo det sprakar om