Elva personer, isolerade från omvärlden. En son (Johan Rheborg) vill hålla sin lidande mors (Marie Göranzon) hand. En förälskelse mellan två bästa vänner växer fram.
En mamma (Josephine Bornebusch) har övergett sin familj. En terapeut (Peter Andersson) befinner sig vid ruinens brant. En dotter knyter an till sina föräldrar. Tiden är svår då man inte kan träffas ansikte mot ansikte. Filmens titel “Orca” är späckhuggare på latin. Späckhuggaren är ett mycket socialt djur som umgås aktivt och jagar i grupp. Att alla deltar i jakten är avgörande för artens överlevnad. Till skillnad från andra arter är honorna de dominanta i deras samhälle och bandet mellan modern och hennes avkomma beskrivs som unik. Men till slut kommer detta band att försvagas när den unga späckhuggaren mognar och ger sig av på egen hand för att söka likasinnade. Det brukar sedan sluta med att modern dör av ensamhet och saknad. Det är en parallell man kan dra till mänskligt beteende. Vi är precis som späckhuggaren flockdjur och när de sociala banden klipps av går vi ofta in i djupa depressioner eller slutar att fungera på annat vis. Gruppen är viktig för oss som individer. Denna metafor är det som ligger till grunden för filmen “Orca” och därav har späckhuggaren fått bli det som sammanflätar hela filmen. En smart inledning tycker jag som länge har fascinerats av dessa intelligenta djur. Det beskriver verkligen hur samhället har sett ut sedan i slutet av mars 2020. Man ser i sociala medier hur uttråkade folk är. De letar kryphål för att träffas och festa tillsammans. Hittar ursäkter för att trängas i varuhus osv som om inget virus existerade.
I filmen “Orca” nämns inga ord som corona eller covid-19, men situationen är densamma. Hela filmen är på ett väldigt experimentellt sätt uppbyggd av Facetime konversationer mellan filmens karaktärer. Tråkigt skulle nog många gissa. Men så blir faktiskt inte fallet.
Josephine Bornebusch som har visat med sin tokhyllade serie “Älska mig” att hon har ett bra sinne för att skapa intressanta karaktärer har även lyckats med det denna gång. Man blir genuint intresserad av varje karaktär. Det blir lite ibland att man svårt att hänga med vad de har för relation till varandra. Det förklaras i slutänden vilket är det man med spänning väntar på innan alla pusselbitar har fallit på plats. Mest gripande att följa är konversationen mellan mamman på dödsbädden och sonen som inte kan vara där.
Marie Göranzon och Johan Rheborg är riktigt bra i de tunga rollerna och det känns i hjärtat när man får följa deras allra sista konversationer. De bästa vännerna som inte har förstått att de borde vara mer än vänner är den historien som därefter berörde mig mest. De rollerna görs av de unga skådisarna Gustav Lindh och Alba August.
Jag blev berörd av en scen där Alba August karaktär bryter ihop för att hon har sett precis alla filmer och serier som exempelvis Netflix har att erbjuda och inte vet vad hon ska göra när det inte finns något nytt att se. Jag känner igen det. Det är en av de saker som tar knäcken på mig mest i dessa pandemitider.
Josephine Bornebusch själv som spelar mamman som är borta ifrån sin familj och flyr från sitt ansvar för att hon har känslor hon behöver ta itu med är en väldigt central del i berättelsen. Men allt vävs samman på ett väldigt effektivt sätt och man förstår som sagt till slut vad personerna har för personliga band. Jag gillade verkligen filmen “Orca” som på ett smart sätt tar till vara den tid vi lever i och skapar en historia som berör och gör att man någonstans kan finna sig själv i något av de levnadsöden som berättas. Att social distans och saker att se fram emot skapar depression är uppenbart och budskapet att man ska ta vara på det man har och inte missa tid med sina nära och kära är fint.
Alla de 11 personerna man får följa är dessutom intressanta att följa och man blir aldrig uttråkad. Jag ger en stark fyra av fem möjliga i betyg till filmen “Orca” som på ett varmt och fint sätt bringar hopp i svåra tider som dessa.
Text: Paul Karlsson
