Ben Schwartz och James Marsden som Sonic och Tom Wachowski. Foto: © Paramount Pictures and Sega of America, Inc.
Sonic (Ben Schwartz) försöker att hantera det märkliga livet på jorden tillsammans med sin nyfunna, mänskliga bästa vän Tom Wachowski (James Marsden).
Sonic och Tom samarbetar för att försöka stoppa den skurkaktiga Dr Robotnik (Jim Carrey) från att fånga Sonic och använda sina enorma krafter för att ta över världen. Som ett svuret Jim Carrey fan så var den här filmen ett måste för mig. Jag har spelat spelet “Sonic The Hedgehog” under unga år. Mitt största intryck utövar de fantasifulla bakgrundsmiljöerna var att den blåa igelkotten Sonics övernaturligt snabba hastighet gjorde att man dog eller tappade de ringar man precis hade samlat ihop. Spelet blev därmed ofta mer en frustration än en upplevelse. Sonic som karaktär var ganska intetsägande eftersom han inte sa något. Han stod bara otåligt och stampade i marken om man inte hade rört sin spelkontroll på ett tag. Hans nemesis Dr. Robotnik var det ungefär samma sak med.
Så när jag hörde att spelet skulle bli film så kände jag att karaktärerna var ganska fria för tolkning. En första trailer kom och det blev en viral hysteri kring Sonics utseende vilket försenade releasen då filmskaparna ville göra om och göra rätt så att fansen skulle bli nöjda. Och det har de blivit överlag efter vad jag har kunnat utläsa. Jag blev också nöjd med hur han såg ut även om jag tyckte att det var lite onödigt att försena premiären pga konstnärlig frihet. När det kommer till Jim Carreys tolkning av Dr. Robotnik så är karaktärens klotrunda utseende ignorerat vilket jag tycker är bra för att det ger karaktären ett mer realistiskt utseende och enligt Jim Carreys egna ord så är det en karaktär under evolution. Därmed så kan mycket hända med karaktären i en framtida uppföljare som man nog kan räkna med. Det är just Jim Carrey som inte helt otippat stjäl showen med en lagom portion av det överspel som han gjort sig känd för. Carreys galenskap och karaktärens överintelligens och maktlystenhet visar sig bli en mycket bra kombination som ger filmen sin prägel då äntligen Dr. Robotnik får sin speltid.
Som det Jim Carrey fan jag är så är det oundvikligt att jag sitter i biostolen och vrider på mig innan Dr. Robotnik gör entré. Datoranimerade figurer är egentligen inte min grej. Men för omväxlings skull så är faktiskt Sonic väldigt snyggt skapad och det ser hyfsat realistiskt ut med honom inklippt i såväl våran värld som på Sonics hemplanet. En eloge bör även Ben Schwartz ha som med sin röst ger liv åt Sonic och ger honom en humoristisk och samtidigt ömsint gestaltning. “X-Men”-stjärnan James Marsden funkar också bra som sidekick till Sonic i deras något udda duo som man får följa i typ halva filmen. Karaktärerna är förvånansvärt välskrivna och får den karisma de kräver.
Sonic känns som identisk med hur man upplever honom i spelet och med Dr. Robotnik känns det bra att filmskaparen har lyckats vara lite fritänkande. Storyn över lag bjuder kanske inte på så mycket överraskningar. Den känns som en bana i tv-spelet. Det hela går med andra ord ut mest på att Sonic som är snabbare än ljusets hastighet jagas av Dr. Robotnik. Men det är också en fin historia med ett budskap om att även en udda figur kan hitta sin plats i vår värld och slippa känna ensamhet. Samt att vänskap är något viktigt som är värt att kämpa för.
Filmen “Sonic The Hedgehog” är sammanfattningsvis en ibland sockersöt familjefilm med små inslag av en mörkare vuxen ton. “Sonics” hemplanet speciellt är väldigt vackert visuellt utformad och ser precis ut som i spelen fast med ett stänk av realism och övergången till vår egna värld funkar perfekt. Filmen kan roa spelnördar och Jim Carrey fans så väl som vanliga biobesökare i alla åldrar. “Sonic The Hedgehog” får en stark 4 av 5 möjliga i betyg av mig pga att den vågar ta risker och vara fantasifullt kreativ i sin utformning.
Text: Paul Karlsson
Foto: Paramount Pictures and Sega of America, Inc.