anne-marie

I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Anne- Marie Hermina Hägg som bor på Per Albins Gata i Bromölla. Jag passerar Tiansvägen och är snart framme vid det lilla gulmålade prydliga huset där Anne-Marie bor.

Jag knackar på och är beredd att be om ursäkt för att jag är några minuter för sen. Anne-Marie öppnar och hälsar mig välkommen in i värmen. Att hon nästa månad skall fylla 90 år kan man inte se. Om jag inte hade vetat hennes ålder hade jag gissat på tjugo år yngre. Jag bestämmer mig för att säga du till henne, även om min uppfostran någonstans talar om att jag kanske ändå skulle säga ni. Vi sätter oss i det trivsamma lilla köket
och det är med förväntan jag undrar vad denna kvinna har att berätta.

Född av tyska föräldrar
Anne-Marie, som var den yngsta av sex barn, föddes av tyska föräldrar. Det var Johannes och Louise Wendt som 1904 kom från Adolfshutte i forna Östtyskland för att söka lyckan i Sverige. Då närmare bestämt i Bromölla på dåvarande Ifö Kaolin- och Chamottefabrik, nuvarande Iföverken. På den tiden var arbetskraftsinvandringen stor till Bromölla. Det var många som kom från Öst-Europa till Bromölla för att bryta och slamma kaolin. I nuvarande södra Polen finns ett område som heter Galizien. Just därifrån kom många arbetare till den lilla orten Bromölla som på den tiden endast bestod av cirka fyrahundra innevånare. Galizierna fick oftast de hårdaste jobben medan de som hade yrkeskunskaper med sig i bagaget fick det mycket bättre. ”Jag såg många som slet ont där de rullade kol på träkärror som var tyngre än själva lasten, ” minns Anne-Marie. Johannes som hade gedigna yrkeskunskaper blev snart verkmästare och chef för Chamottefabriken och i och med sin höga ställning fick han en sjurumsvilla som tjänstebostad. Han blev sedermera Bromöllas förste brandchef. Villan som låg alldeles intill porten till fabriken och granne med disponenten på fabriken inreddes med tysk noggrannhet av Johannes och hans familj. Gratis ved att värma upp villan med ingick. Här i backen ner mot fabriken och i parken intill bodde den dåtida gräddan av Bromöllas befolkning, medan arbetarna bodde i baracker inom fabriksområdet. Området kallades Vita Sanden och låg nere vid Ivösjöns strand. När Anne-Marie föddes hade familjen flyttat till en närliggande villa. Anne-Marie berättar att intill där de bodde låg sjukstugan och hon kan fortfarande höra skriken inne ifrån byggnaden när någon stackare skulle få en tand utdragen. På den tiden fanns nämligen inget bedövningsmedel.

Älskade sin mamma
Under hela sin barndom hade Anne-Marie det bra. Hon kom ifrån ett kärleksfullt hem, men det skulle vara ordning och reda, tider skulle hållas och det gick inte an att komma för sent hem. Hon minns att det enda nöjet som fanns på den tiden var att springa ner till stationen och se på när tågen kom in. Anne-Marie älskade sin mamma över allt annat. Likväl kunde hon ibland, på barns vis, skämmas över mamman för att hon aldrig lärde sig svenska. En annan sak som hon också hade svårt att komma över var att hon förutom namnet Anne-Marie hade fått namnet Hermina efter sin farmor. ”Det fanns ju ingen annan som hade ett så konstigt namn”, säger Anne-Marie och ler vid minnet. Hon minns när hon och mamman var på besök på Emanuel Karlsson affär i Sölvesborg för att köpa tyg till hennes konfirmationsklänning. ”Jag skall köpa det finaste tygstycket till dig när du konfirmeras för jag lever nog inte när du skall ha bröllopsklänning.” Så sa mor Louise, och mycket riktigt så dog hennes mor strax efter.

Bodde i Skogen
Anne-Marie kom från ett välbärgat hem och i sin ungdom, likväl som nu, var hon en vacker kvinna. På grund av sin skönhet och sociala status blev hon ett eftertraktat byte för många av traktens ungdomar. Vem ville inte äkta verkmästare Johannes Wendts dotter? Anne-Marie var inte lättflirtad utan hade redan sett ut sin kärlek. Valet föll på en plåtslagare vid namn Sune Hägg. De hade träffats redan under skoltiden och på Bolins Kafé kunde man ibland se de bägge trolovade sitta och hålla varandras händer tills det var dags att gå hem för den av fadern hårt hållna Anne-Marie. Sune brukade följa henne till dörren för att sedan stå att vänta på en signal från Anne-Maries fönster som talade om att hon hade smugit förbi sin vakande fader utan att råka illa ut. Mot syskonens vilja, men med faderns tillåtelse och förståelse, blev det i alla fall giftermål med sin älskade Sune. Från den stora villan flyttade nu Anne-Marie till ett betydligt enklare boende. Ett rum och kök, utan eldstad och moderniteter, nere i det området som kallas Skogen blev Anne-Maries och Sunes hem. Hon minns de kalla vintrarna där temperaturen kunde bli upp till minus trettio grader. Deras nyfödde son låg inbäddad i en tvättkorg medan Sune försökte hålla värmen med ett gammalt spritkök. Fotogenen var för dyr och svår att få tag i. Det fick bli rödsprit istället. Nästan varje dag de första vintrarna tog Anne-Marie den lille pojken med sig tidigt på morgonen och traskade hem till sin syster Charlotte på Greve Lerces gata. Systern hade det bättre ställt. Hon var gift med kemisten Richard Soccerlowski och de bodde i en tjänstebostad med tre stora, varma kakelugnar. Här kunde Anne-Marie och pojken hålla sig varma hela dagen tills det var dags att framåt kvällen traska hem till den kalla bostaden i Skogen.

Hägg (3)

Jobbade på Ripps
Sune och Anne-Marie fick det bättre med tiden. Sune var en duktig plåtslagare och startade så småningom ett eget företag. Han höll till i föräldragårdens uthus som låg där idag parkeringen vid biblioteket finns. Anne-Marie började så småningom arbeta på Ripps klädesaffär i Bromölla. I trettio år var hon företaget trogen. Anne-Marie berättar om gamla tiders Bromölla. Hon berättar om Brödernas lanthantel där det fanns två bodknoddar. Den ene hette CG Månsson och den andre hette Hällqvist. ”Skulle man köpa en strut karameller, så skulle man alltid handla av den godhjärtade Hällqvist eftersom han toppade struten. Det gjorde aldrig den snåle Månsson.” Anne-Marie berättar om tiden i kyrkokören och alla de intriger hon upplevde i den kyrkliga världen. ”Prästerna förr hade för stor makt. Det var de små människorna som blev lidande”, säger hon. Ångrar inget En kall januaridag 1992, just på hennes födelsedag, bars maken Sune ut från deras hus. Han skulle aldrig mer återvända hem. I femtiofem år hade de varit gifta. Sviter efter ett långt yrkesliv satte
punkt för Sunes liv. Anne-Marie berättar om den farliga röken från salmiak eller ammoniumklorid, asbest och andra gifter som Sune dagligen utsattes för i sitt hantverk. ”På den tiden visste man inte att sådana saker var farliga”, säger Anne-Marie och har svårt att hålla tårarna tillbaks när hon berättar om hur mycket hon saknar sin älskade make. Anne-Marie har varit änka och ensam i arton år nu. När hon blickar tillbaka på sitt nittioåriga liv är det inget hon ångrar. Damen som i unga år lämnade det trygga livet i societetsvillan på Bruksbacken för att flytta ihop med sin älskade Sune. ”Kärleken övervinner det mesta. Pengar och rikedom betyder inget”, tänker jag när vi tar förväl. Med glimten i ögat önskar Anne-Marie mig Ett Gott Nytt År och hon undrar om jag liksom henne skall ta en snaps till nyårssupén.

Foto och reportage: Thommy Bergholts

Föregående artikelKom och provkör innovativ nyhet
Nästa artikelBFU, ett samarbete mellan bromöllas fotbollföreningar