Från en liten by i Filippinerna tog hon sig helt på egen hand. En liten tjej med stor potiental. Helt otroligt imponerande tog hon flyg efter flyg med endast pass, ett flertal olika papper och en liten ryggsäck som bagage för att till slut landa på Kastrup i Danmark.

Rona med mamma Josephine och pappa Rafael och lillasyster Margori
Rona med mamma Josephine och pappa Rafael och lillasyster Margori

Tjejen heter Rona Cabantog, är 19 år och bor till vardags i byn San Rafael som ligger i Filippinerna. Att hon som annars bor i ett hus gjort av stenväggar och stengolv, utan varken säng, kylskåp eller andra moderniteter har kommit till Sverige är till stor del Furulundskolan i Sölvesborgs förtjänst.

Furulundskolan har i många år hjälpt Rona med pengar så att hon har kunnat utbilda sig. Varje år utses två elever från skolan att följa med Mats och Mona Hoff från Olofström till just Filippinerna för att göra ett projektarbete. År 2010 hette dessa elever Elin Nilsson och Rasmus Kjelle´n. På väg hem sa Rasmus att det hade varit kul om Rona kunde få komma till Sverige. Väl hemma och efter att det gått några dagar tog elevrådet på skolan beslutet om att Rona skulle få komma till Sverige. Och det är här en helt sann Askungensaga börjar på riktigt.

Rona bor med sina föräldrar och sina två yngsta syskon i en liten by med cirka 25 hus. I varje hus bor i genomsnitt fem personer. Hon har fem syskon som är äldre och är utflyttade. I huset finns inga bekvämligheter mer än en glödlampa som hänger i taket. De sover på bambusängar utan madrasser och tvättar gör de nere vid floden.

Att de överhuvudtaget har elektricitet är Göran och Margareta Hoffs förtjänst. Göran (som gick bort för tre år sedan) och Margareta gjorde ett antal resor till Filipperna, både gruppresor som de arrangerade och privata. De lärde känna Ronas föräldrar långt innan hon föddes. Så nog har de följt henne, Lilla Hulda, som Göran brukade kalla henne. Hon förstod då inte vad han menade. Men hon hängde på ändå när han ropade på henne.

När hon kom hit tyckte hon att det var hemskt vad vi äter mycket här i Sverige. Hon som är van vid att äta två, max tre gånger om dagen var helt chockad när man skulle börja fika mellan målen också. Variationen är också något hon reagerat över. Hemma äter man bara ris. Någon enstaka gång kan det bli kött. Vid fest eller så. Efter åtta veckor i Sverige har hon dock vant sig lite och nu är klyftpotatis och köttbullar en av favoriterna.

På frågan om vilken den största skillnaden är här mot Filippinerna kommer svaret snabbt. Att alla är så vänliga. Hon undrade dock när hon kom hit var alla människor håller hus någonstans. Ja, för skillnaden mot hemma hos henne där alla är ute jämt blir det ju en kontrast när folk kryper in i sina hus när man inte umgås.

Något hon även reagerat på är att om man hamnar på lasarett så tar sköterskorna hand om en. På andra sidan jordklotet där hon kommer ifrån får släktingarna komma med mat, lakan och medicin när man ligger på sjukhus. Det personalen där är till för är att ge sprutor (som släktingarna kommit med) och att rädda liv. Inte passa upp som på ett hotell.

Hon förundrades över att det var helt dött när hon kom hit. Och då menar hon växtligheten. Mona, som hon bor hos, förklarade att de döda träden kommer att vakna till liv, vilket hon hade svårt att tro. Detta fick hon dock uppleva fem dagar efter att hon kommit. Därmed hade hon lärt sig att det finns något som heter årstider och att träd dör men återuppstår igen efter ett tag.

Sedan hon kom, den 20 april, har hon hunnit med en hel del. Bland annat har hon fått vara med om Holje Marknad, rockfestival, varit på bio, födelsedagskalas, studentfester, badat i havet, spelat minigolf och mycket mycket mer.

Men en stor grej hon gjort är att hon varit ambassadör för sig själv och sin by. Hon har stått på scen inför hundratals personer och berättat om sitt liv. Något som denna lilla människa gjort med bravur.

Hennes stora dröm är att bli lärare. För detta krävs en utbildning på fyra år i Filippinerna. När vi är på plats har hon själv ingen aning om detta. Men hennes dröm kommer att bli verklighet. Mona, Mats, Margareta och alla de andra har nämligen ordnat sponsorer som kommer att se till så att hon en dag kommer att stå och undervisa. Och hon kommer att klara det galant. Det är det ingen som har den minsta lilla tvekan om.

För som denna enormt målmedvetna tjej säger: ”Har jag tagit mig hit på egen hand så är ingenting omöjligt! Jag har tagit mig hit en gång och jag kommer att göra det igen! ”

Som avslutning på detta reportage kan vi berätta att söndagen den 19 juni 2011 deltog Rona i Furulundsskolans bal på Bäckaskogs Slott. Vad kan vara större? En Askungen som får gå på bal på slottet. En saga som i detta fall blev helt sann……

Rona tillsammans med sin balpartner David Göransson på Furulundskolans bal på Bäckaskog
Rona tillsammans med sin balpartner David Göransson på Furulundskolans bal på Bäckaskog

Text: Paulina Bengtsson

Bild: Paulina Bengtsson. Rona Cabantog