Ibland springer jag ifrån mig själv.

Enklast är bäst

Ibland springer jag ifrån mig själv. Det finns så mycket roligt att göra och jag har svårt att säga nej när någon frågar om jag vill delta. Ibland blir det för mycket. Hur roligt det än är att fixa och ordna är jag lyckligast i det enkla.

Julafton, nyårsafton och midsommarafton är något jag deltar i men som vuxen inser jag att det egentligen inte är något som passar mig, ibland kallar jag det för hysteri och deltar gör jag mest på grund av mina nära och kära. Nej, då är Valborgsmässoafton något som passar mig bättre, i synnerhet när jag trotsar tunna vårkläder utan istället använder vinterjackan och en halsduk, samt mössan som får mig att se ut som ett ufo. Jag struntar i vad majtalaren har för politiskt budskap, det är ju ändå ingen som hör vad han säger, och väntar mest på att majbålet ska tändas medan jag sniffar efter doften av bränd korv som brukar ligga tät över nejden. I år var jag nere vid småbåtshamnen i Bromölla, jag log när pensionärerna käckt klämde i med ”Sköna maj välkommen” så att folk hoppade en meter. Det ska vara pensionärer som tar i så himlen lyfter! Tv-programmet ”Så ska det låta” kan ta sig i brasan, tacka vet jag Bromöllas pensionärs-kör som bjussar på sig själv.

Efteråt gick jag och min vän Birgitta hem till mig och drack ”Irish Coffee” och någon gång innan midnatt var jag i säng och sov gott. Det är en fröjd att fira Valborg, allt är enkelt och utan några krusiduller. Det är störtskönt att gå till maj-brasan väl påbyltad – kanske många tycker att ungdomsåren är ljuva men jag såg nog hur flickorna även i nutid var klädda i tunna strumpor och korta kjolar. Inte finns det något ljuvt i att frysa häcken av sig?

Jag tror att jag sjunger enkelhetens lov. För visst var det roligt att åka till Madeira, det var fantastiskt med min fotoutställning, jag var stolt över att vara en av dem som höll i arrangemanget för KFV på Yllan den 10 maj – men allra bäst var i söndags när jag tog cykeln och trampade ut till Tosteberga ängar. Det var lycka i sin allra högsta form: Att känna sommarvinden mot ansiktet, att höra fiskmåsarna skria nere vid vattnet, att se gullvivorna växa i mängder och att ha en hel ledig dag utan tider att passa.

Det blev en sväng hem till föräldrarna också och jag stod still och lyssnade på pappa när han pratade om att Ingvars vildäppelträd blommade och att jordgubbsplantorna såg fina ut. Ja, jag stod stilla och hade inte ena foten på språng. Mamma skickade med mig en bulle som färdkost och jag tänkte när jag cyklade vidare att det är inte alla förunnat att ha friska föräldrar när man själv är i medelåldern.

På vägen hem tog jag en sväng förbi Bertil i Nymölla, han och Maggan bjöd på kaffe. Att sitta där någon timme och egentligen prata om inget alls och smida lite planer för kommande utställningar och diskutera konsten i att göra inget alls var liksom pricken över i:et.

Jag har fyllt femtio år och jag förvånad över att jag ännu går i fällan och dras med i hetsen som förekommer i allas liv, när jag så tydligt vet och inser att det är de enkla dagarna och det enkla livet som är allra, allra bäst.

Föregående artikelJag och mina kurvor
Nästa artikelEtt troget hjärta