Envis som en åsna.

Efter att ha skrotat min bil och sålt min motorcykel har jag en cykeln som transportmedel.

Det passar mig alldeles utmärkt. Jag har skaffat kartor och tycker det är roligt att finna smultronställen som jag inte hade upptäckt med bil eller mc.
På biblioteket såg jag att de skyltade med en karta som visade cykel- och vandringsleder i Bromölla kommun. För en tjuga blev den min och jag studerade den noga. Till Lasse, som är en kollega och glad cyklist, berättade jag om mina planer på att trampa Gustavs- bergsleden. ”Gör inte det för du kommer inte fram efter orkanen Gudrun”, fick jag till svar.
Fast det struntade jag i.

En dag i juni tog jag och packade ryggsäcken med vatten, kaffe, smörgåsar, karta, en extra tröja och bok – här skulle njutas!
Min tanke var att jag skulle landa vid Grundsjön och där ta en lång paus för att sedan trampa närmaste väg hemåt.

I klar sol och lagom ljumna vindar bar det iväg. Vid Håkansryds gård vek jag av och in på den markerade leden. ”Undra vad han snackar om”, tänkte jag och skänkte Lasse en tanke när jag tog mig framåt och uppåt längs med Ryssberget utan problem.
Ju längre upp jag kom desto fler högar med timmer fanns det längs med vägen. Till slut fick jag syn på en skogsmaskin, den gick inte av för hackor! Stor, hög och röd – den såg vansinnigt farlig ut.

Gav den mig en tankeställare? Började jag fundera över möjliga hinder? Självklart inte!

Till slut stod jag framför en nedfallen tall. Den låg, som en drucken man, tvärs över vägen.
När jag blickade tio meter längre fram låg där ytterligare en och strax därpå en gran. ”Det finns inget som heter ’går inte’”, tänkte jag och såg hur enkelt jag skulle kunna dra cykeln över och under samt förbi de där stammarna.
Jag satte igång. För fram skulle jag!

Sedan blev det värre, istället för enstaka omkullfallna träd var det hela klungor och jag, envis som en åsna, fortsatte förstås. Runt, över och under drog och slet jag min cykel. Det var någon gång när jag var på väg genom en krona på en gran, som den började låta märkligt. Till slut gav jag upp.

Solen stekte, cykeln var trasig, svetten rann, myggorna var envisa, flugorna surrade som besatta och jag var tvungen att vända och göra om alltihop. Jag rev mig på grenar som stack upp lite här och där, fick rispor av snåriga klängväxter och för att inte tala myggen! Det var en mycket matt cyklist som kom fram till Grundsjön efter att ha tagit en omväg. Den annars frid- fulla tystnaden bröts när jag kom farande på mitt desarmerade transportmedel, som både rasslade och skrek.. Kaffet var beskt, smöret hade smält och osten liknade något äckligt som katten släpat hem.

”Nu har jag lärt mig något”, sa jag till Lasse när han undrade över bulan i pannan. ”Jaha, vad då”, undrade han. ”Att jag ska lyssna till de som säger att det inte går att komma fram”, log jag. Han muttrade något och jag tyckte mig höra ’envis’ och ’åsna’.

I början på juli fyller min brorson år. Som vanligt firar vi honom med kalas. I år funderade jag på hur jag skulle ta mig dit. De bor strax utanför Tollarp. När jag kollade lokaltrafiken såg jag att den tidigaste bussen gick från Kristianstad vid femtiden och det var för sent eftersom kalaset började vid två. Långsamt började en idé ta form i huvudet. Jag skulle förstås cykla dit! Om jag startade på förmiddagen skulle jag i lugn mak hinna uppleva en hel del små skånska byar från sin bästa sida. ”Runt fem mil är ingen längre sträcka såvida vädret och andra makter är på samma sida som jag”, sa jag till min mamma i telefonen.

Sagt och gjort. I cykelkorgen hade jag fika, vatten och karta. På pakethållaren hade jag en väska med ombyte och handduk samt presenten som var en ihopfällbar hov, mycket vackert inslagen.

De första fyra milen var inga problem. Vacker natur, små lätta moln på himlen, svalkande vindar och fina grusvägar. Vallmo täckte vägrenen i överflöd, bevattningen på potatisfälten skapade konstgjorda regnbågar och vindkraftverken vid Hovby var ståtliga. På kartan hade jag sett att vid Lyngsjö kyrka skulle det finnas en grusväg fram till min bror, som bor vid en fruktodling. Mycket riktigt fanns vägen där. Första hindret, i form av piggtråd och stängsel med ström, hindrade mig inte. Jag tog mig förbi och lämnade det – stolt – på samma sätt som jag fann det. Sedan bar det iväg nedför och jag tänkte ”snart är jag framme”. Efter någon kilometer var det stopp. Vägen tog slut där skogen började. Jag kunde se staketet som omgav odlingen och visste att jag bara hade några kilometer kvar.

Ser jag mig då omkring och försöker finna någon alternativ väg? Det kan nog vem som helst svara på vid det här laget. Lasse hade inte helt fel när han muttrade om envis och åsna. Jag beslutade mig för att fortsätta för även om vägen såg ut att ta slut så måste den ju finnas en fortsättning längre fram.. Den var ju utmärkt på kartan, för bövelen!

Om igen drog jag min cykel över stock och sten, genom bestånd av brännässlor som var lika höga som mig själv, genom snår av björnbär och över stengärden. Till slut var det bara att inse faktum, ingen grind fanns att finna. Antingen kunde jag ta mig tillbaka eller ta cykeln över staketet, som var två meter högt och toppades av en enkel rad med taggtråd. Jag valde det sista. Först kastade jag – nåja – lyfte och lirkade cykeln över, sedan väskorna och presenten, som vid det här laget var rejält tillknycklat, och sist hoppade jag själv över. Fastnade jag med byxorna i taggtråden? Ja, vad annars?

Precis som upp på Ryssberget gjorde frånvaron av vinden och värmen i skogen att jag svettades ymnigt. Blodet rann på händerna av taggtråden, fötterna var svullna av brännässlorna, en mygga hade stuckit mig olyckligt i pannan så att svullnaden (jag är en aning allergisk) gick ner över ögonlocken och håret stod på ända. Men jag beslöt mig för att hålla masken. De sista hundra metrarna gick nedför och när jag anlände fanns alla sommarsvala gäster redan på plats ute på altanen och min bror, som stod och grillade, såg förvånat upp och sa ”var kom du ifrån”. Själv log jag glatt, vinkade lite till gästerna som satt med munnarna öppna i ren förvåning över att se en tilltufsad, blodig, svettig och mycket skrynklig kvinna anlända till kalaset.

Har jag lärt mig något nu då? Jag tvivlar på att någon tror mig men jag lovar mig själv dyrt och heligt att nästa gång när jag kommer fram till ett hinder av den kalibern, som de jag stött på, ska jag se mig omkring och välja en lättare väg. Det är inte helt fel att ibland gå runt istället för rakt på ett problem!