ett-krigsödeI vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Rosmarie Andersson från Olofström. Två minuter försenad anländer
jag till villan på Vassliden i Olofström. Jag kliver uppför trapporna till huset och känner doften av nyklippt gräsmatta.
Rosmarie hälsar mig välkommen och förklarar att sonen Thomas just varit och hjälpt henne i trädgården.
Fadern var hög officer Vi stiger in i det ombonade huset och jag blir ombedd att slå mig ner vid det dukade kaffebordet.
Det enda jag vet om Rosmarie är att hon är uppvuxen i Tyskland under brinnande krig och jag vet också att hon
har mycket att berätta om hur det var att på den tiden vara dotter till en högt uppsatt officer i den tyska armén.
”Vi levde i en annan värld där de flesta var våra fiender.” Rosmarie förklarar hur propagandan påverkade alla i det
tyska samhället. Rosmarie berättar att hon föddes 1930 i en liten stad nära polska gränsen. Efter några år flyttade
familjen till Berlin. Fadern var officer i den tyska armén och var direkt underställd Goebbels. Han var förbindelseofficer
mellan Vermacht och Nazistpartiet och blev så småningom befordrad till general med en upp emot en miljon soldater att ha befäl över.
Fadern, general Schulz, var alltså en mycket betydande person i den tyska krigsmakten och hade nära kontakter med Hitler
och hans närmaste. Han var också en väldigt upptagen person där inte mycket tid fanns över till Rosmarie som var enda
barnet.

Rosmaries mamma led av en svår psykisk sjukdom och vistades under perioder på sanatorium. Så småningom flyttade mamman till sina morföräldrar där hon fick en fristad. Det var
ju så att Hitler dödade människor med psykiska sjukdomar. Allt detta gjorde att det blev olika mostrar till Rosmarie somfick ta hand om uppfostran aven ganska bortskämd ung dam.
Hon var ju generalens dotter
och var van att få sin vilja fram.
”Propagandans makt är stor och
farlig. Det budskapet vill jag sprida
i mina föredrag”, säger
Rosmarie
Medan Rosmarie berättar sin
livshistoria försöker jag föreställa
mig den tiden i Tyskland före
krigsutbrottet. Hon berättar att
hon var gruppledare i
Hitlerjugend och hon berättar
om hur stor påverkan den tyska
propagandan hade på människorna.
Själv född under efterkrigstiden
i det trygga Sverige har jag
svårt att lyckas i mitt försök,
men tycker ändå att jag kan
sätta mig in i en liten flickas
förlust av en kär lekkamrat.
Hamnade hos sina morföräldrar
Bomberna föll tungt över Berlin
1942 -1943. Staden var sönderbombad
och Rosmarie blev tillfälligt
evakuerad till en stad
nära Östersjökusten.
Fadern som för det mesta
tjänstgjorde i Ryssland hade gift
om sig och så småningom såg
den nya frun till att Rosmarie
hamnade hos sina morföräldrar
i Krauschow, en liten by öster
om Berlin.
Morföräldrarna som var ägare
till ett stort gods var välbeställda
och Rosmarie fick börja i byns
läroverk. I skolan var det inte
bara undervisning, utan här fick
barnen också göra krigstjänst.
”Pojkarna fick gräva skyddsvallar
och flickorna skala potatis”,
säger Rosmarie och minns att
hon blev svårt sjuk av allt arbete.
I rysk fångenskap
Ryssarna närmade sig och den
30 januari 1945 bröt de ryska
trupperna in på godset. De
våldtog, stal och dödade.
”Min älskade hund blev skjuten
av ryssarna”, säger Rosmarie
med sorg i blicken. Värst drabbade
blev de femtiotal arbetare
som fanns på godset.
Efter mycket tumult blev
familjen fördrivna från godset
och Rosmarie befann sig snart
ensam i en stad med bara ryssar.
På gatorna låg döda soldater
och det var utegångsförbud.
När hon såg en beväpnad ryss
slängde hon sig ner bland de
döda och låtsades själv vara död
för att inte bli upptäckt.
Mellan februari till augusti
1945 var Rosmarie i rysk fångenskap
på en kolchos nära den
plats där morföräldrarna hade
sitt gods. De tyska fångarna
bodde i trånga baracker och fick
slita med jordbruksarbete från
fyra på morgonen till sent in på
natten. En av Rosmaries dagliga
uppgifter var att mocka efter
tjuren på gården. Hon hade
både löss och loppor och hade
av allt hon gått igenom drabbats
av apati.
Vandringen till Potsdam
Det var på våren 1945. Svalorna
flög högt och kastanjen
blommade. Apatin började
släppa greppet om
Rosmarie.
Platsen där de höll till
skulle bli polskt område och
de fick lämna kolchosen och
påbörja en tjugo mil lång
vandring till fots. De skulle
vidare till Potsdam, nära
Berlin.
Tyska fångar, getter, kor,
får och hästar påbörjade sin
långa vandring. De av kriget
försummade djuren hade
svårt att gå och Rosmarie
själv drabbades av diarré.
Hon var full av löss och
hade inte tvättat sig på fyra
veckor när de närmade sig
Berlin.
Färden gick vidare genom
det sönderbombade Berlin
och utan dramatik avvek
Rosmarie från de andra. Hon
rymde helt enkelt. Hon hade en
släkting som var advokat och
bodde i Potsdam. Dit tog hon
sin tillflykt.
Levde på potatis och bröd
Vi förflyttar oss till slutet av
1945. Rosmarie hade återförenats
med sin mamma och några
av sina mostrar och hade kommit
in på sin gamla skola.
Modern var döende och mostrarna
flyttade snart från staden.
Hon bodde ensam i ett enkelt
hyresrum och var oerhört fattig.
Två potatisar och en skiva bröd
om dagen levde hon på.
En gång i veckan blev hon
bjuden på middag av en rik farbror
som gjort sig en förmögenhet
i tobaksbranschen. Efter
maten måste hon kräka upp
allt.
Den rike farbrodern hjälpte
henne och betalade 250 mark så
att hon kom in på en sjuksköterskeutbildning
i väst och nu
började ljuset i hennes liv
komma tillbaks.
Fadern som hon länge trott
var död hade klarat sig undan
och de bägge återförenades.
”Utblottad fick han ut och söka
jobb, men vem ville anställa en
gammal general?”
Rosmarie berättar att han så
småningom fick jobb på en
chokladfabrik och blev kallad
”den söte farbror´n i chokladfabriken”.
Den mäktige generalen
med makt över miljoner soldater
var nu en farbror som stod
och tillverkade choklad.
”Här blir ordet kontraster inte
ett tillräckligt stark ord”, funderar
jag på medan Rosmarie
berättar hur hon så småningom
som au pair-flicka hamnade i
Sverige och Olofström.
Anlitas av skolor
Jag vet att Rosmarie ofta anlitas
av skolor och föreningar för att
hålla föredrag och jag frågar vad
det är hon egentligen vill förmedla.
”Jag vill att människor ska ta
lärdom av de svåra tider som var
under kriget. Jag vill tala om hur
viktig tolerans är och hur stor
propagandans makt är.”
Ute i bilen tar jag ett djupt
andetag och frågar mig själv hur
jag skall skriva ner ett sådant
livsöde på ett begränsat utrymme
i denna tidning.
Jag kör bort på vändplatsen
och passerar förbi Rosmaries
hus. Där står hon på trappan
och vinkar, den mäktige general
Schulz dotter.
Jag vinkar tillbaks och lätt
omtumlad av allt det jag fått
höra lämnar jag Olofström och
kör söderut.
Text & foto: Thommy Bergholts