giraff-WEBBlejon-WEBBluftballong-WEBBsafari-barn-WEBBMitt hjärta bankar så det känns som om det ska hoppa ur kroppen. Ett stenkast längre fram är två stora elefanthannar fullt upptagna med att slåss för sitt revir.

Min ena hjärnhalva skriker ”spring för livet” medan den andra säger ”stanna, detta är otroligt spännande”. Jag tittar på vår guide George som ler stort. Borde han inte ställa sig startklar tänker jag och sekunden senare tar den ena elefanten några springande steg mot våra bilar. Det blir full kalabalik innan alla kommit iväg. Vi är i Amboseli, naturreservatet vid Kilimanjaros fot. Mest känt för sina stora elefantflockar och rika fågelliv. Det är Kenyas minsta och tredje mest besökta naturreservat. Här är djuren lättare att upptäcka på grund av den sparsamma växtligheten.

Senaste dygnet har mitt ordförråd minimerats till titta, fantastiskt och ofattbart. Det är de enda ord jag kommer på för att kommunicera alla intryck. Det är för mycket upplevelser för att jag ska kunna sätta ord på vad jag känner. Jag vet nästan omedelbart att resan kommer att överträffa alla förväntningar. Det går inte föreställa sig eller beskriva det jag upplever – det måste upplevas! Första dagen spenderades i Nairobis utkanter. På giraffcentret fick vi komma riktigt nära girafferna, till och med få en puss om man var riktigt modig. Vi var vid Karen Blixens hem och på restaurangen Carnivore där sambon lät sig smaka av diverse lustigheter som ox-testiklar, struts och krokodil.  Men först nu känner jag, ja det är verklighet – och ändå så overkligt!

Lunchen på Ol Tukai i Amboseli är en upplevelse i sig. Stora elefanthjordar betar utanför staketet, silkesapor leker i träden. Det är varmt och fuktigt. Det står varningsskyltar längs stängslet. ”Tänk på att djuren är vilda gå inte för nära”. En babianhane sitter utanför vår bungalow, han är stor, nästan lika lång som min elvaårige son. Han ser inte så farlig ut. Men efter att han hoppat upp på taket och roffat åt sig ett fågelbo med levande innehåll och satt i sig ändrar jag snabbt uppfattning.

Dag två åker vi norrut genom Nairobi och fortsätter mot Lake Naivasha. Vi stannar på Sopa lodge – ett helt makalöst ställe. Det är svårt att sitta stilla och äta när det plötsligt skymtar en giraff mellan buskarna utanför fönstret. Efter maten går vi ut och vi kommer riktigt nära de vilda djuren. Kameran lämnar inte ögat. Någon sorts hjortdjur ligger och vilar inne i buskagen. Vi smyger oss så nära som bara några meter ifrån. Bungalowerna ligger mitt i trädgården och jag drömmer om att vakna här tidigt en morgon och se en giraffnos genom fönstret.

Safari innebär många och långa bilresor. Vi anländer till Lake Nakuru sent på eftermiddagen. Solen står lågt och ett bedrägligt lugn vilar över området. Lake Nakuru är en sodasjö, känd för sina stora flamingoflockar. Vi spanar både länge och väl innan vi lyckas hitta några dock. Plötsligt sprakar det till i komradion. Någon pratar upphetsat på swahili och vi förstår att något är i görningen. George trampar gasen i botten och vi kastas hit och dit i jeepen. Helt plötsligt är vi på jakt, men efter vad? Det spelar ingen roll, jag känner adrenalinet rusa. Leopard hojtar George med ett jätteleende. Två bilar är redan på plats när vi kommer fram. George pressar sig in mellan bilarna för att vi ska få så bra sikt som möjligt. Uppe i ett träd ligger en stor leopardhane och sover. Han är fin. Maffig. Vi viskar till en början, men dottern tröttnar snart och ropar för att han ska vakna. Till slut lyfter han sitt huvud och tittar rakt på oss, lyckan är gjord.

Safari är inget för sjusovare. Tidiga morgnar och ibland uppstigning mitt i natten. Vi lämnar Lake Nakuru i ottan. Syrsorna spelar och luften är fuktig. Vi är trötta och tänker vila en stund. Sluter precis ögonen när George undrar om vi vill se ett lejon. Han pekar mot en lejonhona som kommer strosande mitt på vägen. Vi blir som tokiga och börjar rycka i det öppningsbara taket. Tumult uppstår, George stannar till och taket går äntligen upp. Lejonhonan passerar bara några centimeter från jeepen. Jag får en ingivelse att sträcka ut handen och röra vid henne, hon ser så lugn och snäll ut. Hejdar mig så klart, hon stannar upp och tittar på oss. Det är alldeles tyst. Vi slutar nästan andas. Sakta går hon vidare utan att vända sig om.

Det tar lång tid att tillryggalägga sträckor i vissa delar av Kenya. Framförallt i Masai Mara. Vägarna är fruktansvärda, nästan obefintliga på vissa ställen. Det kan ta timmar att åka ett par mil. Masai Mara är Kenyas mest kända naturreservat. Det är här den stora migrationen, då miljontals gnuer vandrar över till Serengeti, utspelar sig varje år. Reservatet ligger mitt i massajernas land. Det börjar regna när vi kommer ut på savannen. Vi ser en flock lejon ligga och vila ute i det höga gräset. Överallt går det gaseller, zebror, gnuer och bufflar. Giraffer skrider fram i fjärran, de påminner nästan om dinosaurier.

Jag hör något utanför vår bungalow. En flock kor har tagit sig in på lodgen. Jag frågar en vakt om det är meningen. Han svarar att det är hål i staketet. Om korna kommer in så gör de vilda djuren det också tycker jag. Vakten flinar stort och skakar på huvudet, sen går han. Vi ska stiga upp klockan fyra för att åka luftballong. Jag erkänner, jag känner mig inte trygg när jag vet att vi ska ut nästan mitt i natten. Men när vi kommer ut står vakten där. De vita tänderna lyser i mörkret när han ler. För er säkerhet säger han och följer oss till receptionen.

Det är kolsvart ute. Ja så mörkt som du nästan inte kan föreställa dig. I Masai Mara finns inga lampor längs vägarna. Vi åker jeep rätt ut i det svarta. Det skumpar så att jag får kämpa för att sitta kvar i sätet, ändå lyckas dottern somna i mitt knä. Efter en timme är vi framme. Det är fortfarande mörkt men vi har kommit fram till en lodge. Vi bjuds på kaffe som doftar ljuvligt och smakar ännu bättre efter den ansträngande resan. Jag har en klump i magen. Vet inte om det är av rädsla eller förväntan. Ute på ett öppet fält ser vi två stora luftballonger. Solen kastar sina första strålar över savannen när vi sakta glider iväg. Det är helt ljudlöst bortsett från väsandet från helium som fylls på. Kaptenen känns trygg. Han är kanadensare och har flugit ballong i hela sitt liv. Han pratar oavbrutet och får mig snart att koppla av. Med kameran i högsta hugg hänger jag snart över relingen. Vi passerar ett vattendrag med några flodhästar. Att flyga luftballong är en otrolig upplevelse. Att flyga över savannen i soluppgången – det går inte att beskriva i ord. Vi landar mitt ute på savannen. I skuggan av ett träd har det dukats upp frukost värdig en kung. Tre kockar står till vårt förfogande och vi serveras pannkakor, omeletter och allt annat vi kan önska. Vi skålar i champagne. Några hundra meter bort pågår antilopernas parningslek. Det är sista dagen på savannen. Vi har fått se de fem stora – buffel, lejon, leopard, noshörning och elefant.  Och mycket mer. Det går nästan inte att ta in. Nu behöver vi smälta alla intryck. Det känns skönt att veta att det väntas en vecka med bad i Mombasa.

Text och Bild: My Lind