Det som absolut inte fick hända hände! Hon var ju bara ute på en helt vanlig tur. Hade varit hos veterinären och skulle bara hem. Med katten Nelly i bur hade hon bara några kilometer kvar. Det var då det hände! Smällen! Smällen som skulle visa sig riva upp hela hennes tillvaro.

Jag sitter hemma i köket hos en tjej som ingen kan tro att det skulle vara något fel på. Att hennes ena arm är förlamad och att hon har ständig värk kan ingen se. För någon mer levnadsglad, pigg och  härlig tjej får man leta efter.

Tjejen heter Therese Arvidsson och är 25 år. Hon bor i Vägga hemma hos föräldrarna men planer på att snart flytta till eget igen finns.

För tre år sedan, den 3 oktober 2008, blev hon påkörd av en minibuss. Själv stod hon vid ett stopp och väntade på att köra iväg. Bilen kom bakifrån och det enda Therese minns är att hon kände smällen, flög fram över ratten och sedan tillbaka i sätet. Nästa minne är att en kvinna står utanför bilen och säger att Therese måste flytta bilen. Den står nämligen mitt ute på vägen där tunga lastbilar dagligen kör i hög hastighet. Therese känner sig som en robot, startar bilen och kör in till kanten.

Pappa och syster rings dit, det görs ett besök hos polisen. Just då märks inte så mycket symptom av smärta, inte mer än att nacken har fått sig en smäll. Polisen tycker dock att ett besök på akuten är behövligt då eventuella skador ska registreras. Therese skickar iväg pappa och syster och tycker hon klarar sig väl själv. Röntgen visar inget och man antar att det troligtvis är en wiplaschskada Therese fått. Läkaren ger henne dock goda chanser att blir bra. Hon är ju så ung och i god form, så det kommer troligtvis att försvinna. Vem kan här och nu ana att hon senare ska mista funktionen i sin ena arm?

På kvällen några timmar senare tar smärtan i och blir outhärdlig.  Dagen efter börjar handen bli fumlig och Therese får svårt att greppa med den. Vad händer? Det är fredag och helgen kämpas igenom med enorma smärtor. På måndagen är hela armen bortdomnad.

Hon tar sig än en gång till akuten. Träffar en ortoped. Skickas till magnetröntgen vilken visar att kotorna i halsryggen är uträtade och mindre vätska i en disk i nacken. Om man är frisk ska dessa kotor vara något böjda. Det är alltså inte Therese vilket då visar att något är fel.

När olyckan hände var Therese tre månader från att bli färdig sjuksköterska. Hon läste på högskolan i Kristianstad. Man skulle nu kunna tänka sig att tjejen hoppar av dessa studier för att koncentrera sig på sin skada. Men inte Therese! Hon fortsätter studera och även om vissa dagar är ett litet helsike genomför hon sin sluttenta och sin slutpraktik. I januari 2009 står hon där med sina betyg och sin sjuksköterskebrosch. Vilken lycka i allt elände!

Under denna tid körde hon inte bil, vilket ju är väldigt lätt att förstå. Dels hade hon bara en fungerande arm, dels kan man förstå att rädslan hade tagit henne i ett järngrepp. Att ta sig från Karlshamn till Kristianstad löste hon genom att bästa morfar Knut kom från Sölvesborg och hämtade henne för att köra henne vidare till Kristianstad. När det var dags att sluta för dagen körde han rutten igen, fast tvärtom.

Sedan olyckan har Therese gjort en behandling i Jönköping där man brände av nerver till en skadad facettled. Detta resulterade i att 50 % av smärtan togs bort i just den leden. Detta är ett år sedan och nu är det dags igen då hon känner att smärtan börjar ta i igen.

Hon har också genomgått en käkoperation alldeles nyligen. Är man utan skador ska man kunna gapa mellan 35 och 60 mm. Under det senaste året har Therese märkt att hennes käke har blivit mindre och mindre. När hon kom in på operation kunde hon gapa 14 mm. Detta vill säga att hon var i stort behov av att göra något åt det.

Idag lever Therese ett ganska hyfsat liv. Som hon säger,” Livet är värt så mycket mer än att bara ligga och se dagarna rinna bort”. Hon har börjat arbetspröva som kommunsköterska och ser ljust på framtiden. Vissa dagar är tuffare än andra men man måste tro på sig själv säger hon.

Hon går på massage och är ute och går minst en gång om dagen för att överleva sin smärta. Hon träffar vänner och är på fest precis som vilken annan som helst. Dock kanske i lite mindre skala. För det man gör ena dagen får man lida för nästa dag.

I våras startade hon upp en Lättgympagrupp för förståndshandikappade. Tillsammans med Helena Bos gympar de en gång i veckan i Prästslättskolans gympasal.  Här gympar alla efter egen förmåga. Therese har gympat och dansat i hela sitt liv och ville göra något som hon klarar av. Här gör även hon det hon orkar och de som är där ser att man faktiskt kan gympa med endast en fungerande arm.

För att bearbeta det som hade hänt och få något annat att tänka på startade Therese för ett par år sedan upp en blogg. Här berättar hon om sin skada och lite om sitt liv i allmänhet.  Detta gör hon mycket för att släkt och vänner ska kunna följa  hur hon mår och känner. Men hon gör det även för att kunna hjälpa andra i samma situation.

Jag avslutar intervjun med att försöka få en bild på Nelly, katten som var med i bilen när olyckan hände. Detta är dock inte det lättaste. Jag vill en sak, katten vill en annan. Therese däremot lyckas jag fånga. En underbar bild på en underbar tjej som trots motgångar inte ger upp. En tjej som åter igen har satt sig i bilen för att bevisa för sig själv och andra att allt går, bara men vill. Ja, helt enkelt en helt fantastisk tjej som gett mig mer energi än någon annan gjort på ett bra tag.

Text & Bild Paulina Bengtsson

Vill du följa Therese och hennes resa ska du gå in http://enoskrivenframtid.blogg.se/

Therese Arvidsson, en helt vanlig tjej, fast ändå inte

Nelly, fångad på bild, dock lättare sagt än gjort