plåthandlareI vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Bo Olsson i Skrivarhagen, strax söder om Olofström.

Jag förstår att jag är väntad eftersom dörren står på vid gavel i det lilla röda huset som ligger uppe på backen alldeles invid den tillhörande stora byggnaden där Bo driver sitt företag Plåtgrossisten. Butiken har stängt för dagen och jag parkerar bilen invid skylten som anger namnet på just den väg som leder in mot huset. Lyckliga gatan står det på en gatuskylt och jag får snart veta att det är Bo själv som egenmäktigt har gett vägen dess namn.

Inne ifrån huset hör jag Bo som ropar att jag skall komma in. En tavla av Alf Johansson fångar genast mitt intresse, och medan Bo brygger kaffet klart tar jag mig en rundtur i huset för att se de andra motiven av denne i mitt tycke fantastiske konstnär. De nyinköpta, gröna gräddfyllda princessbakelserna låter sig väl smaka till det nybryggda kaffet när Bo börjar berätta sin livshistoria.

”Jag var mobbad på grund av min missbildning,” säger Bo och minns de svåra åren.

Tjänade åtta kronor om dagen

Bo föddes för sextiofem år sedan i Källeboda i Kyrkhults socken i en familj om sex barn. Det var ett enkelt hem där barnen redan som små fick hjälpa till med försörjningen. Det var både bär- och potatisplockning som låg på barnens lott.

”På den närliggande gården Storegård tjänade man tolv kronor om dagen, men eftersom bonden tyckte att jag var för kort i rocken bestämde han enväldigt att jag bara skulle få åtta kronor”, berättar Bo och minns tillbaks. ”Det tog jag igen när samme bonde skulle köpa plåtskruvar”,

skrattar Bo och berättar att vid det tillfället blev skruvarna fyra gånger dyrare. Det var hårt arbete i tidig ålder och utan barnens hjälp till försörjning hade familjen haft svårt att klara sig.

plåthandlare2Född harmynt

Bo var inte som de andra syskonen, utan led av ett förfärligt handikapp. Han var född harmynt. Utan överläpp, utan övergom och utan framtänder hade han svårt att tala och föra sig som sina andra syskon. ”Både snor och saliv rann i mungiporna utan att jag kunde kontrollera det”, säger Bo och minns hur han blev mobbad av sina jämnåriga. Till sin hjälp hade han en kompis som var stor och stark.

”Han brukade hjälpa mig när det blev för svårt”, säger Bo och berättar om tonårstiden då han fick köpa sig kompisar för att få vara med på ett hörn. Flickor var det inte tal om, ingen av det motsatta könet ville ha med honom att göra. Mestadels var han chaufför, detta för att få vara med de andra.

”Bland ett halvdussin ungar blir det alltid en illbatting”, var faderns kommentar som inte tyckte att vanställdheten var något att göra åt. Med faderns ord klingande i öronen fick Bo vistas flera somrar på olika vårdanstalter både i Skåne och i Stockholm. Detta för att om möjligt kunna lära sig tala ordentligt.

Handlade med skrot

Åren gick. Bo hade nu som många andra ynglingar i trakten fått jobb på Bruket. Det var dåligt betalt och Bo drygade ut kassan genom att köpa sig en gammal Volvo Duett och börja handla med skrot.

Det var allt från gamla hackelseverk till lump och tomflaskor. ”Jag köpte en del och fick en del. Bakom varje stengärde på gårdarna låg det skrot som man kunde komma över”, säger Bo och talar om att detta var före containrarnas tid. När de kom förändrades världen för skrothandlarna. ”Mor skämdes och bad mig sluta med vad jag höll på med”. Det var bara zigenare och tattare som höll på med sådant sa hon till sonen som vid tjugotre års ålder sa upp sig från jobbet för att helt och hållet ägna sig åt de alltmer omfattande affärerna. Det var nu spriten kom in i bilden .

”Jag har aldrig varit hemma en dag från jobbet, men under tjugofem års tid drack jag minst tre sjuttiofemmor brännvin i veckan.” Förvånad ser jag på Bo och frågar om han fortfarande dricker. ”Jajamän, jag spottar inte i glaset, men jag har lugnat mig på äldre dar”, säger han och menar att han inte tagit skada av sitt enorma drickande.

En hjälpsam bondfru

En minnesvärd dag i livet var när Bo var och handlade halm på en bondgård i Mjällby. Bondfrun på gården såg på den missbildade då trettioårige Bo och utbrast: ”Så kan du inte se ut pojke. Doktor Jacobsen i Lund skall operera dig och jag skall hjälpa dig att få kontakt med honom.” Detta var vändpunkten. Några år senare var Bo opererad och fullt återställd. En bit av underläppen fick bli överläpp och från låret togs en benbit för att ersätta övergommen. Nya tänder sattes in. Bo berättar om händelsen och skänker en tacksamhetens tanke till den hjälpsamma bondfrun.

Satt i fängelse

Nu hade affärerna tagit ordentlig fart. Det var handel i miljonklassen av alla de slag. ”Min bästa affär var när jag köpte koppartaket till Kyrkhults kyrka. Det vägde fyra ton, men jag betalade inte för allt.” Bo berättar att sex man från kyrkorådet kontrollerade vågen när bilen skulle vägas, men likväl lyckades de inte med att konstatera den rätta vikten, utan Bo körde iväg med fyra ton kopparplåt, men betalade bara för 3,6 ton. Allt snurrade fortare och fortare, och nu kom Bo med i svängen med bärhandel.

Det var framför allt jordgubbar det handlade om. Till Säters mentalsjukhus i Dalarna gick täta transporter. ”Där fanns tvåtusen anställda plus de intagna, så till en efterrätt gick det åttahundra liter jordgubbar”, säger Bo och berättar att bokföringen i bästa fall sköttes med att notera antalet sålda litrar på en brädlapp.

Den omfattande verksamheten med sedan länge obetalda skatter och den bristfälliga redovisningen fällde till slut Bo. Han visar mig de sensationella tidningsrubrikerna som skriker om skattefiffel och svarta pengar. Åklagaren yrkade på fyra års fängelse. Straffet blev till slut fyra månader, förutom att Bo blev av med allt han ägde.

Jagad av kronofogden

Efter avtjänat straff fortsatte Bo sina affärer, men han kunde inte äga någonting i över tio år. Ständigt jagad av kronofogden klarade han ändå av att ta sig fram på olika sätt, med allt ifrån bilaffärer till plåtförsäljning i en anläggning i Gustavstorp.

Bo, som numera bor ensam, berättar också att han haft förhållande med fyra kvinnor och vid varje separation har han blivit mer eller mindre pank. Med lite illa dold förtjusning berättar han att han nyligen svarade på en kontaktannons och det snart kan bli ytterligare en kvinna i hans liv.

Köpte kärrmark i Skrivarhagen

1991 var året han blev fri från kronofogdemyndigheten. Han och hans dåvarande kvinna, köpte det hus han nu bor i. De intilliggande kärrmarkerna där hans företag nu finns fylldes med trehundra lass grus och verksamheten flyttades från Gustavstorp till Skrivarhagen. Med idogt arbete utvecklades verksamheten och är idag ett ansett företag i plåtbranschen.

”Jag har varit utfattig och suttit i fängelse. Jag har också bitvis haft mycket pengar, som lika fort har försvunnit på grund av mina levnadsvanor. Men jag vet att man kan vara lycklig utan en massa pengar”,

säger Bo och ler bakom mustaschen.

Lycka är inte bara pengar

Han berättar att han snart lämnar över företaget till sina två barn. ”Jag köper mig nog en gammal lastbil och börjar handla med skrot igen”, säger Bo och skrattar. Jag tror att han menar allvar med vad han säger. För en skrothandlare är han, ända ut i fingerspetsarna.

Det förstår jag efter alla de berättelser han gett mig, både dråpliga och sorgliga historier som tyvärr inte får plats i detta reportage. Vi pratar länge och väl medan mörkret sänker sig över Skrivarhagen. Vi smuttar på det sedan länge kalla kaffet.

Jag börjar förstå hans liv, den revansch han har försökt att ta på livet, över sorgen att i ungdomen levt med sin harmynthet. Jag lämnar mannen på Lyckliga gatan och tror på hans ord. ”Man kan vara lycklig utan att ha en massa pengar. Hälsan och välmående är viktigare.”

Text och foto: Thommy Bergholts

Untitled-3

InPåLivet-reportage.
Reportage text och bild:
Thommy Bergholts
Till INFO-Bladets läsare Om du som läsare vet någon intressant person att skriva om, kontakta tidningsredaktionen eller Thommy Bergholts direkt via
Hemsida: www.bergholts.se