Att gå på träff!

Någon frågade mig om jag hade försökt att träffa en man via Internet. Visst har jag det! Utan några som helt problem fick jag napp på min annons.

“Du måste ge honom en chans”, sa Sekreteraren när jag visade fotot på en av de som var intresserade. ”Jag vågar inte”, pep jag. Men hur det nu än stod till med mitt mod tog jag mig i kragen och träffade en lagom lång man i sina bästa år. Han var intresserad av leksaksbilar och jag försökte ärligt fånga magin i dessa leksaker. När jag somnat på en obekväm stol i en hörna på ett museum och vaknade när han försiktigt puttade på min axel, förstod jag att det inte var rätt man för mig.

Nästa var en lika lång, något smalare man med de grå tinningarnas charm. Vi skulle åka med båten till Hanö en dag när det var aktiviteter på ön. Efter en halvtimme i kö kom vi fram till landgången för att mycket snopet bli stoppad av en barsk man med räknare i handen. Inget kunde övertala honom att låta fler – det vill säga oss två – komma överbord. Båten var full. Nästa gång vi träffades skulle vi gå på bio men jag hade tittat fel på tiden och vi missade filmen.

Vi träffades dock några gånger och jag blev mycket glad när han ville följa med på en tur runt Öresund. Vi skulle åka tåg och stanna största delen av tiden i Köpenhamn. Han skulle ta tåget från en annan ort och jag från Bromölla. Vi skulle ses i Hässleholm för att fortsätta färden tillsammans. Tidigt på morgonen cyklade jag till stationen, en man i kalsonger hämtade in tidningen, fiskmåsarna nere från hamnen skränade blekt och vinden var ljummen. Kustpilen gungade iväg. Framme i Hässleholm såg jag ingen bekant gestalt men tänkte att han finns säkert ombord. Konduktören stressade mig och jag bestämde mig för att följa med. Hur jag än letade på tåget fann jag inte honom. I Helsingborg var han lika osynlig och jag beslöt mig för att ringa.

Han var hemma!

”Förlåt, men jag är lite sen”, sa han. Sen! Om jag kommer några minuter sent till min arbetsplats säger jag ”förlåt jag är sen”. Men om jag är två timmar försenad nämner jag nog något om vad som har hänt. Jag meddelade att jag återvände till Bromölla. Efter att ha suttit på en bänk i den stora, grå vänthallen och låtit några tårar falla vände jag tillbaka Mannen har jag inte hört av sig något mer och det är nog lika bra.

Den tredje skickade mig ett kort. Lite suddigt, men det visade en lång man som såg trevlig ut. Han lät vänlig i mailen vi växlade. Vi skulle träffade honom på ett café i Hässleholm. När jag kom fram visade det sig att bilderna var från hans lumpartid och att han hade förändrats en hel del. Rätt mycket faktiskt. Mer träffar blev det inte.

Den fjärde var gift. Mer behöver jag nog inte säga. Han hade med sig ett flak starköl och tre flaskor vin till vår träff – det var då jag såg ringen. Jag fick bråttom i väg och kanske han bjöd sin fru på vinet.

Nej, något lyckligt slut blev det inte. Att dejta någon tar på krafterna och jag får nog fortsätta drömma. Turligt nog har jag ett innehållsrikt liv och mannen jag letar efter dyker väl upp någon gång. Kanske på en bussresa till Svarta havet med pensionärsföreningen? Synd att jag måste vänta i tjugofem år till dess.

DELA
Föregående artikelDen Gyllene Medelåldern
Nästa artikelMinnen