Tore GillbergI vår serie om intressanta personer träffar jag denna gång Tore Gillberg som efter fyrtiofem år som journalist på Sydöstran i Olofström nyligen gått i pension. Vi har stämt möte på Biblioteket i Bromölla.

Jag ser honom komma promenerande längs parkeringen. Han haltar lite, och han berättar om att han länge haft problem med sitt knä. Tore, som jag känner sedan tidigare, är inte den som brukar klaga, men jag förstår att det är något annat som tynger honom.

Telefonen har slutat att ringa

Biblioteket som ännu inte stängt för kvällen låter oss sitta ostörda i hörsalen där Tore utan omsvep berättar om vad som tynger honom. ”Jag såg fram emot min pension, men jag hade fel. Jag har sett mitt namn i tidningen varje dag i fyrtiofem år och nu plötsligt finns jag inte där. Det var ju en bekräftelse på att jag lever”.

Med allvar och ledsnad i rösten fortsätter Tore att beskriva hur han upplevde det att gå över i pensionärslivet. ”Telefonen har slutat ringa och alla de möten jag dagligen haft med människor är borta. Det var en chockartad upplevelse”, säger Tore och berättar han gått ner i vikt så att kavajen numera är tre nummer för stor.

Två syskon omkom

Tore föddes i Hässlehult en bit utanför Jämshög. Han hade tre syskon, varav endast en är i livet. Tores äldre syster och hans yngre bror gick en otäck död till mötes. Det slaktades gris hemma i barndomshemmet i Hässlehult. Systern, som endast var två år fyllda, föll olyckligt ner i den kokheta skållgrytan och brändes till döds.

Han berättar också om den gången när han var på ett uppdrag och skulle ta bilder på en anlagd brand i en fastighet i Jämshög. Hans lillebror som var brandman var i tjänst och Tore plåtade honom innan han skulle bege sig in för att släcka.

Brodern kom inte ut igen utan rökdykare hittade honom död i lågorna. Dessa två tragiska händelser har följt Tore genom livet.

Att gå i pension blev en chock för Tore.

Bildade ungkarlsklubb

Tore som sedan länge är bosatt i Gualöv lever numera, som han uttrycker det, under äktenskapsliknande förhållande, men är fortfarande aktiv i den ungkarlsklubb som han var med och bildade i Olofström.

För att inte konfronteras med det s.k. A-laget som håller till vid Holjeån i centrum så brukar medlemmarna som är sex till antalet samlas vid åkanten några hundra meter längre upp för att grilla och umgås. ”Samtliga har sysslat med omstörtande verksamhet och underlåtit att följa stadgarna, eftersom de alla numera är antingen gifta eller förlovade”, säger Tore och skrattar.

En rödbeta från Gränum och flytten av Holjeån

Medan mörkret faller på utanför hörsalen berättar Tore om sitt långa liv som journalist. Han berättar om både dråpliga och sorliga händelser han varit med om. Han minns när han efter mordet på Olof Palme satt på redaktionen och talade i telefon med en spanare i Palmegruppen. Samtidigt kom det in en Gränumsbo med en jätterödbeta i handen och envist påstod att det var Gränums största rödbeta. Han ville att Tore skulle göra ett reportage om honom och rödbetan.

Tore fick avbryta samtalet för den envise Gränumsbon. Denna gång fick den lilla nyheten om den stora rödbetan större plats än vad Palmegruppen hade att säga. Han minns när han snickrade ihop det sedvanliga aprilskämtet i tidningen. Den som läste Sydöstran den gången fick reda på att Holjeån skulle få en ny fåra och rinna utanför Olofström. Den gamla åfåran skulle istället bli tipspromenadväg och pumpodling.

En förbittrad kommuninnevånare som just köpt hus intill ån vid Holjekroken svor högt åt nyheten innan det så småningom gick upp för honom att detta var ett aprilskämt.

”Efter avskedsfesten blev allt tyst. Det var en ny situation som

jag inte mådde bra av”, säger Tore.

Planerar att ge ut bok

Tore berättar om det grova språk som kan förekomma på en tidningsredaktion och ger exempel på löpsedlar som säljer. ”Folk skulle bli chockade om de hört hur diskussionerna går på en tidningsredaktion”, säger han och utan omsvep ger han mig fler råa exempel på hur en säljande löpsedel kan se ut.  Hans egen favoritlöpsedel känner jag är alldeles för grov attt återge i detta reportage.

Tore berättar om sina resor tillsammans med Volvofolk. När nya modeller kom fick Tore följa med både till Italien och Sicilien för att skriva om alla nyheter. När Gyllenhammar flirtade med Renault gick färden till Paris.

Han minns när han var bjuden till Robert Aschberg i TV3 för att medverka i ett TV-program. Han var sällskap till Mac Artur, partiledare för Humlorna i Olofström. Man trodde att Tore var partisekreterare, men Humlorna hade endast en medlem i partiet, nämligen Artur själv. Artur ville inte ha några medlemmar för då kunde det komma in främmande åsikter i partiet.

Tore berättar den ena historien efter den andra och avslöjar att han har planer på att samla sina berättelser i en bok. Det är berättelser om möten med kändisar som Ivar Lo Johansson och original som berättarkungen Ivar Andersson i Ulvaboda, men också möten med helt vanliga människor.

Det går redan idag att läsa om Tores minnen i hans egen spalt som kommer en gång i veckan i Sydöstran. Gillbergs gömmor heter spalten.

Pensionen blev en chock

I våras gick Tore i pension. Det var stor avskedsfest och avtackning av bygdens egen reporter. Kommunalrådet var där. Jonny bokhandlare, Sydöstrans chefredaktör, politiker, representanter från konstföreningen för att nämna några var där. Presenter i form av teckningar, ficklampor, glasvaser, tofflor och sprit haglade över honom. Han fick till och med ett eget vin uppkallat efter sig.

Alla var glada utom Tore. Han började förstå att det var ensamheten som väntade. Den stora tystnaden väntade bakom de välmenande talen och hedersbetygelserna.

Under sommaren gick Tore in i en återvändsgränd. Telefonen ringde inte, han såg inte sitt namn i tidningen längre.

Han blev deprimerad och gick ner i vikt. Fortfarande känner han av den chock som pensionärslivet blev.

”Jag skulle ha jobbat några år till”, säger han och berättar om de ensamma stunder då han och katten promenerar ner till Gualövs idrottsplats.

Här försöker han finna ro, sittande på en bänk med sin katt och se solen gå ner bakom det gamla mejeriet och kyrkan.

Om jag känner Tore rätt är han snart igång igen. Han berättar att han planerar att starta egen verksamhet och bli frilansjournalist. Sedan kommer säkert boken med anekdoter och spännande berättelser från hans tid som reporter.

Vi skiljs utanför biblioteket. Tore står kvar med sin löpsedel om den stora avskedsfesten. Tankarna far omkring när jag cyklar hemåt.

Jag ryser till vid Tores ord. ”När telefonen slutar att ringa…”

Foto och reportage: Thommy Bergholts