Det snöar. Jag har idétorka. Det enda som rör sig i mina tankar är släktmiddagen som skall gå av stapeln ikväll. Mor har med all säkerhet redan ställt sig i köket. Jag gissar på att vi blir en 20 stycken. Det finns en och annan bonusmedlem som dörren alltid är öppen för. De bjuds in.. Och sen visar det sig om de dyker upp eller inte. Kära mor kommer att laga minst två varmrätter. De har hemma ett rum där det inte finns annat än en bokhylla. Dukar gör hon på de mycket låga borden och slår sig ner gör man på rumpan. Jo, bokstavligt. Där sitter vi på golvet. Ungarna rör sig fritt och får i sig en köttbit här och en sked ris där. Den allra minsta kommer vilja krypa upp på duken och äta direkt från serveringsfaten. Vilket han ju självklart inte får.

Släktens yngste ja, han har en farmor från en världsdel och en mormor från en annan. När mormor bjuder till bords så gör hon det i en stor herrgård. Det finns en pampig matsal och hon planerar i veckor över vilket porslin, vilka bestick och vilka glas som skall dukas fram. Menyn likaså. Maten beräknas efter antal personer och stolar ställs fram i rätt antal. Gästerna kommer i tid och disken tas om hand efter gästerna gått.

Hos farmor så är alla med och plockar undan, kvinnorna sköter disken och efter den är avklarad är det dags för teet. Allt vad kakor och frukt som finns dukas fram och tedrickandet tar längre tid än själva huvudmåltiden. Som sagt, två vitt skilda världar. Två världar som jag lärt mig att gå fritt emellan. Samma två världar som våra yngsta växer upp i. Konstrasterna är slående och kan inte annat än älskas.

Det här med konstraster, vad gjorde vi utan dem? Vad livet skulle vara grått. Inget svart. Inget vitt. Bara grått, grått och åter grått. Kontraster, olikheter, kulturer av alla de slag.. Vad trist de vore utan dem. Och vad gott att vi kan kika på varandras och anamma det vi uppskattar. Låt oss alla hålla våra sinnen öppna. Inte känna rädsla och hysa agg mot sådant vi inte är uppvuxna med. Min svenska svägerska har blivit en stor personlighet bland ”de våra”. Jag vet att min bror har samma plats i hennes familj.

Hur än vi ser ut, var än vi kommer ifrån, så är vi varmblodiga människor. Alla känner vi kärlek. Alla kan vi få tandvärk. Alla föds vi av en mor. Alla lämnar vi någon gång jordelivet. Under tiden är vår största uppgift att sprida kärlek. Känner ni den? I luften? Den känns nära nu.. Precis som våren.

Väl mött därute / Bia