Mina röda skor.

Redan i årskurs tre var jag längst i klassen. Jag kutade med ryggen, hängde på höften och hoppades på att ett under skulle ske, som att jag skulle börja växa neråt istället för uppåt.
Det hände förstås inte!

När jag fyllde femton och började kika på pojkar var det ingen som kikade tillbaka.
Åren gick och inte blev jag kortare.
Inför julfesten förra året hade
jag väntat på den rätte i trettiofem
år, så länge hade jag gått omkring i skor utan högre klack än en halv centimeter ifall att han skulle dyka upp. Jag ville ju inte vara längre än honom.

Eftersom han inte synts till de senaste trettiofem åren var chansen att han skulle dyka upp den närmaste tiden inte speciellt stor.
Därför handlade jag ett par söta skor med fyra centimeters klack en månad innan. Jag berättade för Sekreteraren om mitt modiga köp och vi bestämde att ha sällskap dit.
Stunden innan jag skulle ge mig iväg mådde jag illa av nervositet.
Tankarna infann sig –
tänk om att mina kollegor skulle
skratta ihjäl sig och om jag slog huvudet i juldekorationerna som hängde i taket. Men sedan tänkte jag på de hundralappar skorna kostat och gav mig iväg.

Vem som helst vet ju att en
Sekreterare har mycket att göra
inför en fest och eftersom jag var sen till vårt möte kom jag ensam, i foajén var det glögg och jag lät mig smaka samtidigt som jag funderade på varför ingen reagerade. Jag klarade kvällen utan några som helst problem.
I våras hade skräcken för högklackat gått över och istället
infann sig en häftig längtan efter den sortens skor. Jag köpte ett par gröna med fem centimeters klack. Första gången jag använde dem var när jag skulle fika med en väninna. Vi tog en sväng inom en butik för att kolla på kläder, då dök det upp
en vilt främmande kvinna som berömde mina skor. Bara rakt
fram sådär, dröm om min häpnad!
Dagen efter hade jag dem på jobbet för första gången.Det kändes som om alla stirradepå mig.

Vid kaffeautomaten mötte jag Jimmy.
-Ser du, sa jag och pekade på
skorna.
-Tjejer tror alltid att killarna
ska se att de har nya skor!
-Men ser du inte, sa jag och pekade på klacken.
-Nej, sa han och såg förvånad ut.

Jag tror det var det som jag
behövde höra, för efter det köpte jag ett par sandaler med sex centimeters klack och det var makalöst roligt att använda dem.
Så fick jag ögonen på de röda
skorna. De fanns på webben och jag ringde butiken i Kristianstad för att höra om de hade rätt storlek. De hade inga alls och huvudkontoret lät meddela att endast vissa utvalda
butiker hade fått skorna levererade.
På min hemsida skrev jag om min besvikelse, men tro det eller ej – en kvinna från Stockholm hörde av sig och erbjöd sig att köpa skorna åt mig.
Jag har väl sagt att jag älskar
min brevbärare? Han släpar på
bokpaket, cd-paket och nu även skopaket åt mig. Det hängde på dörren en fredag i september.
Jag öppnade den väl inslagna kartongen försiktigt men dröm om min fasa när klacken var nio centimeter! Nio centimeter!
Med mina 180 centimeter över havet blir jag nästan 190 med skorna på fötterna.
Jag grät i besvikelse.
För inte kunde jag dra på mig skor med en sådan hög klack, jag skulle inte bara slå huvudet i jul- dekorationerna utan även riva ner lamporna från taket.
Jag såg hur jag fick ett släp efter mig av taklampor invirade i guld- och rödfärgade glittrande dekorationer.
Men något har hänt, jag har övat mig att gå i skorna och även om det än är på ett stapplande sätt och långt ifrån känslan ”Dina röda skor” av Svante Turesson, så blir det bättre, och vem vet, kanske jag vågar ha dem på julfesten i år?
Eller som Linda på jobbet sa:
Udda är också vackert.

DELA
Föregående artikelJul igen…
Nästa artikelVänta inte på andra…