Renovering.

”Vad är det med dig, du blinkar som en uggla”, sa min dotter.

Jag visste inte riktigt vad felet var men jag såg nästan inget alls och det var därför jag gång på gång knep ihop ögonen för att få bort synfelet. Fast det var byggdamm på glasögonen, det upptäckte jag när jag kom hem.

”Haur ser du ud i haret, däga”, sa min mamma. Fritt översatt undrade hon hur jag såg ut i håret. Det är nämligen så att om man gör sig fin på morgonkvisten med vax i håret och en gnutta hårspray för att sedan gå till en lägenhet där en elektriker borrar så att betongdammet yr och dimman vid Lützen var en petitess i jämförelse – ja, då förvandlas håret till cement.

Det var med spänning som jag gick till min nya lägenhet första dagen, min dotter dök upp någon timme senare och efter det fanns ingen återvändo. Jag hade mycket kaxigt sagt att jag skulle göra både det ena och det andra trots ringa erfarenhet av renovering. Det var bara att sätta igång.

Sara, mycket fint klädd i ny spetsblus och tunna byxor, satte igång med hammare och stämjärn. Hon slog ner kakelplattorn i badrummet med elegans så att flisor och fix flög som en symfoni, själv var hon mindre elegant efter alla plåster som klistrades på så fort en lite droppe blod uppstod. Det tog mindre än en timme innan asken med plåster var slut.

Själv är jag lite annorlunda än min dotter och bytte i alla fall om från klänning till jeans. Sedan tog jag kofoten och började slå. Hela tiden sa jag ”toalettstolen tar jag inte” och Sara svarade ”inte jag heller”. Den var nämligen så grisig att jag inte för mitt liv varken kunde tänka mig nyttja eller bära bort den.

Några dagar senare hade jag blåmärke över hela kroppen, naglarna var ett minne blott och på kvällarna stupade jag tidigt. När jag efter en vecka var tvungen att återgå till jobbet kände jag mig som Fantomen – ni vet han som byter om och går som en vanlig man på gatorna ibland.

Sedan är det där med humor och hantverkare. De är ett speciellt släkte. Jag har aldrig skrattat så mycket som när jag har träffat dem och jag har nog hellre aldrig blivit så lurad som av dem. Inte lurad på ett fult sätt utan mer det där från träslöjden när grabbarna sa ”hämta ögonmåttet”. Vid ett tillfälle gick jag med elektrikern och kollade mina fina rum när jag pekade på en ventil högst upp vid taket. ”Det är ett och samma rör som går till dina grannar”, sa elektrikern.

Jag tänkte en stund på det hela och sa sedan något om ”tänk om jag hör grannarna när de har sin herdestund eller rent av om jag blir förälskad igen”. Det var tyst en stund innan han sa ”Eva, jag skojade bara”.

Med andra ord har jag en alldeles egen ledning ut i fria luften.

Sedan är det pengarna. Allting blir dyrare. Jag som fläskade på ordentligt känner att min budget med runda former har börjat rulla iväg. Lite här och lite där, en kant som stället till det, en ledning som inte är jordad, tapeter i sex lager som ska rivas ner för att inte tala om alla dessa turer till Åsens återvinningsstation.

Är det värt det? Jajamänsan!

Toalettstolen? Den grabbade jag tag i och bar ner på gården där den hämtades upp av en bonde, den ska fungerar som vatten-bar till kor i Råby – jag var liksom redan så skitig att lite mer eller mindre inte spelade någon roll.

Jag bjöd in mina grannar första helgen, vi drack kaffe och pratades vid. Det var nervöst för jag delade ut brev där det stod ”välkommen och hälsa på” samtidigt som jag var övertygad om att inte en kotte skulle dyka upp. Men visst gjorde de så! Alla grannarna hälsade på och ordföranden och vaktmästaren och kollegor och vänner och föräldrarna (jag slapp hissa upp mamma, hon tog sig upp för egen maskin) och brorsan med familj.

Det var en fin start och jag är glad trots att jag fortfarande blinkar som en uggla och ser lustig ut i håret – en renovering tar sin lilla tid. Det är kalla fakta!