storbondenInfo-Bladets utgivningsområde har vidgats, tagit ett ordentligt språng från Skåne över länsgränsen till Blekinge och innefattar numera även Karlshamnsområdet. I vår mångåriga serie om intressanta personer träffar jag denna gång Eric Gustavsson, även kallad Hokadalabonden. Kvällen börjar bli sen då jag följer Mieåns vatten norrut och närmar mig Hokadalasänkan i Jeppshoka. Det är väl kända trakter, eftersom jag själv är uppvuxen i trakten. Jag passerar den flera hundra år gamla gästgivargården som har varit Erics bostad i många år. Numera bor han som nittioårig pensionär i sin villa några hundra meter längre bort, strax intill Getabron.

Eric sitter som vanligt i sin hammock utanför sitt hus. Han kisar mot kvällssolen och hälsar mig hjärtligt välkommen. Vi känner varandra sedan några år tillbaks, men jag vet inte mycket om hans liv.

Nu har vi träffats för att han skall få ge glimtar av sitt långa värv som bonde på Hokadalagården. Mer än glimtar ur livet kan det inte bli, eftersom tidningsutrymmet inte medger det. Jag slår mig ner i hammocken och ber Eric berätta om hur det var som barn födas in i en bondefamilj där den över etthundratrettio hektar stora gården gått i arv sedan generationer. Blev bonde Eric berättar att det egentligen var en tillfällighet att han tog över gården.

”Far var på väg att sälja gården till kammarherre Swartling 1941. Han skulle ha den för att försörja Mariebergsfabriken i Karlshamn med bränsle. Fabriken tillverkade kläder till kronan och det var ju mitt under brinnande världskrig.” Eric som var på väg att rycka in till 18 månaders militärtjänstgöring berättar att han opponerade sig mot att far skulle sälja och erbjöd sig att köpa gården. ”Jag vet inte om jag kommer hem levande, men om det blir så tar jag över gården”, sa Eric till sin far. Fadern lyssnade på sin son och gick direkt och lyfte den svarta väggtelefonen för att ringa upp kammarherren och tala om att det inte blev någon affär av.

Blev nekad lån Eric skulle låna pengar för att köpa gården. Färden gick till Asarums Sparbank för att be om ett lån, men den blivande bonden nekades. ”Det tog mig hårt”, säger Eric och berättar att det tog femtioett år innan han satte sin fot på den banken igen. Det löste sig med köpesumman på annat sätt och gården övertogs av Eric 1947. Älskade att dansa Jag frågar Eric om hur det var att som ung bondson växa upp på landet. Eric berättar med glimten i ögat om ungdomsåren i Jeppshoka. ”Vi hade sex dansbanor inom en mils radie”, säger Eric och beskriver de olika dansställena i Froarps Tivoli, Högaböke och Ihre för att nämna några. ”Det kostade i inträde femtio öre, och så var det tio öre i dansbiljett”, säger Eric och minns hur dyrt det ändå blev eftersom han älskade att dansa. ”Efter tjugofem danser började börsen bli tom”, säger han och ler. Vet inte varför jag kom att tänka på sångtexten ”Ja det var en kväll i juni då när sommarn var som bäst… ” men fattar mig snabbt och frågar vad mer som fanns att göra i den lilla byn.

Handelsboden i centrum Eric berättar att det var handelsboden i byn som var centrum. Här träffades alla. Här skrattades det, här berättades historier, här kunde man få veta om det allra minsta som hänt och även ibland det som ännu inte hänt. Längs landsvägen kunde man vintertid möta Kroka-Brorn, komma körande med häst och släde. Från släden kändes doften från varm pilsner. Eric berättar att Bror bak på släden hade en vedeldad kamin och en kopparkittel med vatten där han värmde sin pilsner. Blev änkeman Eric vill tala om att gården inte hade kunnat drivas utan den vackra kvinna han träffade på Froarps Tivoli en vacker sommarkväll 1944. Hon hette Anna-Lisa, och de skulle bli varandra trogna i över 56 år. ”Utan henne hade jag inte klarat av mina sysslor och det hårda arbetet med gården”, säger Eric och med tårfylld blick berättar han att han blev änkeman för några år sedan.

”Ibland känns det ensamt och livet känns tungt, men då tar jag plantspaden med mig och går ut i skogen för att skingra tankarna”. Hade tiotusen höns I slutet av sextiotalet sålde Eric av alla sina kreatur och satsade istället på äggproduktion. ”Jag hade som mest tiotusen höns”, säger Eric och talar om att han drivit gården i trettiotre år för att sedan lämna över den till sin son. ”Jag har sett förändringarna i samhället”, säger Eric och berättar som exempel vilken skillnad det blev i skogsarbetet sedan motorsågen gjorde sitt inträde. ”Innan motorsågen kom låg man på knä med en jutesäck som skydd och med handsåg och yxa kämpade man med de stora träden.” Eric beskriver också vad det betydde när han drog in värmeledning i gården och slapp försörja de fem kakelugnarna med ved kalla vinterdagar.

Drömmen om kommunalkamrer Vi sitter länge och pratar om de förändringar som skett både politiskt och materiellt de senaste femtio åren när Eric plötsligt berättar att han egentligen hade en annan dröm än att bli bonde. Han ville bli kommunalkamrer. Han har alltid haft lätt för att räkna och ville egentligen studera. ”Jag ville bli kommunalkamrer i Asarum”, säger Eric men talar samtidigt om att det inte fanns möjligheter för honom att studera. Eric som i hela sitt liv har verkat i bygden är trogen sin trakt och är nu den äldste mannen i Jeppshoka med omnejd. Nu sitter han i sin hammock och minns alla de år av både glädje och sorg, minns tillbaka och ångrar inget. Möjligtvis att drömmen om att bli kommunalkamrer inte uppfylldes. InPåLivet-