Vänta inte på andra…

När jag var ung körde inga kvinnor motorcykel.
Istället stod vi i flockar och längtade efter att få åka.
Jag skäms lite grann är jag tänker tillbaka på den tiden.

I min sinnevärld fanns inte bilden att själv spara ihop till mc-kort och hoj.
Jag fortsatte att drömma under många år och allra hetast var drömmen under sommartid när det var
dags att åka till Kiviks marknad. Det bildades ofta en lång bilkö och i de sista backarna efter Brösarp kokte alltid mina föräldrars SAAB.
Förbi denna kö susade plåtmonster efter plåtmonster, förarna var klädda i skinnställ och såg laglösa
ut.
Vi andra – Medelsvensson – satt
lydigt kvar i varma bilar och kilometerlånga köer.

Så gick åren och jag puttade
undan längtan efter en motorcykel för jag fick arbete, bostad och så småningom en dotter.
När hon var nitton år ploppade
längtan åter upp, skillnaden var att även kvinnorna hade börjat grensla dessa farkoster.
Till slut fanns den rätta motor- cykeln framför näsan.
Jag skulle hämta den på Claessons och fick rådet att ”om du är ovan
bör du be någon kompis hämta den, för om du är tjej så kommer ett antal grabbar att stå och se på
när du kör härifrån”.
Därför fick jag be min gode vän Patrik följa med, han hade också en mc och vi bestämde oss för att vi
skulle köra en tur tillsammans
– kanske allra mest för mina nervers skull.
Patriks pappa blev sjuk och turen blev inställd.

Där stod motorcykeln utanför mitt köksfönster och jag tänkte ”du kan ju inte gå här och glo på den,
klä nu på dig och ta en provrunda”.
Jag var nervös och svettades, mitt skinnställ gjorde inte det hela bättre.
Med svetten rinnande från arm-hålorna, under brösten och i pannan startade jag motorcykeln och vrålade ut på vägen i ettans växel. I tvåan hostade jag förbi golfbanan och när jag var utanför Bäckaskogs
slott fick jag i trean.
Att hastigheten inte var hög insåg jag när en bil med hästsläp körde om mig.

I höjd med Fjälkestad körde en bil om och passageraren stirrade på mina
ben. Det gjorde mig nervös, jag som tyckte jag fått upp flåset och kände mig stentuff.
Därför stannade jag och tog en titt – jag förstod varför han stirrat.
Mina mc-byxor hade kanat upp till knäna och det som syntes var dels
mina vita långkalsonger men även mina vintervita och håriga ben.
Jag drog ner byxorna över mina
förlamade vader.
”Vad du än gör så återvänd inte till Kristianstad via en väg som går till en rondell”, tänkte jag. Hur det nu än var tänkt kom
jag till en rondell, det gick
bra det också!

Efter fem år var jag en van mc-förare och när jag drog på mig de svarta skinnbyxorna, den svarta
skinnjackan med mockarosor, nitar och fransar kände jag mig som en
annan person.
Lite rött läppstift och svarta solglasögon gjorde det hela
komplett och mitt självförtroende
var perfekt.
Jag gasade, tog kurvorna elegant
och mc:n vrålade precis som en mc ska göra.
Förra året sålde jag min
kära Vattenbuffel, en rödhårig
vacker ung tjej tog den med sig hem. Jag fällde en tår och tänkte att den hade lärt mig mycket
– vänta inte på andra, gör
det själv. Så enkelt är det.

DELA
Föregående artikelMina röda skor.
Nästa artikelEnvis som en åsna.